100 år är det kort eller långt?
Svaret kan vara både ja och nej, hur vi uppfattar tidens gång är högst individuellt.
Men i oktober i år har det gått 100 år sedan Anni Blomqvist föddes på Simskäla, Vårdö. Med flit skriver jag inte "författaren" framför hennes namn. Hon avskydde att kallas författare.
JUBILEUM Ändå är Anni Blomqvist (1909-1990) en av Ålands mest kända författare. Tidvis, när hennes Stormskärs-svit var som mest i ropet på 70-talet, överglänste hon kusinen Sally Salminen.
Inte för att hon ville det, överglänsa alltså, men för att hennes berättelse om människorna på Stormskäret var absolut rätt i tiden och för att berättelsen, med sin obönhörliga tragik, satte känslomässiga strängar i dallring.
Fortfarande, fyra decennier efter filmatiseringen av romanerna, kommer det busslaster med folk som vill se författarns hem och även resterna från filminspelningen på Väderskär.
Om hennes 100-årsjubileum ska uppmärksammas officiellt i år vet vi inte än. Posten Åland låter Anni ingå i ett häfte med författarfrimärken som kommer nästa månad. Statyer och minnesmärken kanske man ska låta bli, vi vet hur det gick med det över Sally Salminen.
Sammansatt
Att skriva att Anni Blomqvist var en sammansatt och motsägelsefull människa är kanhända en plattityd. De flesta människor är ju sådana när man lär känna dem.
Att påpeka det här draget hos Anni känns ändå rätt för i mediabilden brukar Anni beskrivas som en enkel och rejäl skärgårdskvinna som levde ett arbetsamt liv. Det är sant - men inte hela sanningen.
För Anni var också en engagerad samhällsdebattör, kämpade för att få elektricitet till Simskäla och för bättre kommunikationer i skärgården. Från slutet av 60-talet var hon en berömdhet, hon fick pris och medaljer och två presidenter hälsade hon på. Urho Kekkonen 1967 och Mauno Koivisto sommaren 1983.
Hon hade en stor korrspondens med omvärlden trots att hon under den senare delen av sitt liv var hänvisad till att vistas inomhus hemma på grund av svår allergi.
Hon fick också uppleva hur alla hennes barn dog. Två tvillingflickor i späd ålder, Sonen Tommy och maken Valter försvann i en sjöolycka 1961 och sista sonen, Bengt, blev borta på sjön även han våren 1987.
Trots det sviktade inte Annis tro och livsvilja. "Det har gällt att gå framåt i stormens spår, att i fortsättningen bära livet vidare, som en förpliktelse mot dem som havet tagit och behållit i sin famn" skrev hon 1989.
När jag intervjuade henne på senhösten 1987 sade hon med eftertryck: Man får inte tycka synd om sig själv. Då orkar man inte med livet.
Tidiga planer
Anni, som helst kallade sig en berättare, hade alltid tyckt om att skriva. Från skoluppsatser till insändare och krönikor i Ålandstidningen.
Redan på 50-talet skrev hon i ett brev till musikprofessorn och vårdöbon Otto Andersson att hon hade planer på en roman om folket på Väderskär. Förebilderna till romanens personer hade förebilder i verkligheten.
Men det hann bli 60-tal innan Anni fick tid med mer sammanhängande skrivande. 1967 gav Söderströms förlag i Helsingfors ut hennes självbiografiska bok "I stormens spår". Året efter kom den första delen i Stormskärs-serien - "Vägen till Stormskäret" - och i rask takt kom ytterligare fyra romaner. Den sista - "Vägen från Stormskäret" - kom 1973 och 1975 började Åke Lindman spela in tv-serien om Stormskärs Maja på Åland med åländska teateramatörer i alla roller. Och resten är historia.....som man säger i USA.
Klang i moll
Det som griper tag i läsarna är det enkla och starka i berättelserna, Stormskärssviten kom i fjol ut i en samlad volym hos Söderströms, och berättelsen hittar ständigt nya läsare.
En senare romansvit med Anna-Beata i centrum nådde aldrig samma berättarhöjder. Men två av hennes sena böcker, självbiografiska båda, hör till det bästa hon skrivit. "vandringar i barndomslandet" och "Havet finns inte mer" heter de och de kommer att stå sig som klassiker när man vill beskriva livet i skärgården när självhushåll byttes till modernitet.
I allt det Anni skrev finns en molltonad klang. Sorg kan gå över men saknaden får man leva med. Om det visste Anni allt - utan att ge upp.
Vid hennes begravning i början av juli 1990 var kyrkan mer än fylld och blomsterhyllningen var överväldigande. De blommor Anni aldrig kunde ta emot i livet på grund av allergi blev till ett blomsterhav över graven.
Jag skrev om begravningen och noterade att en koltrast sjöng envetet vid ceremonin på kykogården. Några har trott att fågel är litterärt pynt i reportaget - vilket härmed dementeras. Fågeln var högst närvarande i de höga björkarna utanför kyrkogårdsmuren.

Ålandstidningen