Mariehamns teaterförening har slitit av sig de stora kostymerna och sökt sig till ett annat, sannare, förhållande till teaterns grundämnen och till sin publik.
Här finns ingen distans, inga stora rörelser och högljudda röster. Istället närhet, närhet och närhet.
Teater
Katt på hett plåttak
Plats: Mariehamns stadshusRegi: Arn-Henrik BlomqvistI rollerna: Maria Mäntylä, Tomas Lundberg, Daniel Dahlén, Anne-Christine Karlsson, Lisbeth Lindfors, Kenneth Johans och Jan-Erik Berglund.
Marhällor: fem
RECENSION Överraskande för alla sitter publiken inte i salongen, utan på scenen, enbart några centimeter från skådespelarna. Varje min syns, även varje ögonkast och viskning.
Ensemblen lägger bokstavligen ett familjedrama i knät på publiken och visar upp en het, skoningslös och vital iscensättning.
Regissören Arn-Henrik Blomqvist har blåst bort allt gammalt 1950-talsdamm från Tennessee Williams "Katt på hett plåttak" och inte bara det. Han har gett skådespelarna en hel box med nya verktyg.
Befriad och rå
Det är ett friskt, djärvt drama som utspelar sig på scenen i stadshuset. Pjäsen är befriad och rå, våldsamt brutal som en örfil.
Big Daddy fyller 65 år. Han är rik som ett troll men cancersjuk. Familjen ljuger om sjukdomen och storebror Gooper, advokaten, försöker säkra förmögenheten. Lillebror Brick super för att glömma att han svikit sin vän Skipper som tagit sitt liv när han insett han är homosexuell. Möjligen är Brick det också - eller inte. Skuldkänslorna får honom att dricka. Hustrun Maggie och hennes begär efter barn äcklar honom men hon vägrar skiljas.
Slåss för sin överlevnad
Maria Mäntyläs rollkaraktär, kattan Maggie, är manisk. Hon klär av och på sig med febril nervositet. Maggies skönhet är som ett laddat vapen som provocerar alla utom Brick. Det är ingen lätt roll att bemästra, men Maria Mäntylä gör det, rakt igenom från början till slut.
Daniel Dahlén spelar Brick och låter honom vara tyst som en vägg men momentant explosiv. Han är verkligen oåtkomlig och försvarar sin hemlighet vilket gör rollen ständigt intressant. Brick har just stukat foten och Dahlén haltar över scenen med stor närvaro
som ett sårat rovdjur och med samma utstrålning.
Tomas Lundberg gör rollen som Big Daddy otroligt bra. Han är en vidrig, elak och kåt tyrann utan några som helst hämningar. Lundberg ger rollen en råhet och fyller på den med energisk närvaro och revanschlusta - men inte bara, han ger också Big Daddy en stor portion ömhet inför sin son, en kärlek som lyser igenom brutaliteten. Det är stort spel som man blir starkt berörd av.
I en scen mellan Big Daddy och sonen Brick har jag mycket svårt att bestämma mig för vem som är bäst, Daniel Dahlén eller Tomas Lundberg.
Överhuvudtaget är hela ensemblen insats storartad.
Fyra eller fem
För om det ännu gnisslar vid några enstaka tillfällen, så oljas skådespeleriet vart efter atmosfären etablerar sig på scenen.
Det enda som stör mig är att de engelska namnen Big Daddy och Big Mama låter lite som Mumintroll, fast på engelska. Titlarna verkar vara obekväma i skådespelarnas munnar och låter även så i öronen, en petitess i en annars strålande helhet.
När jag går från föreställningen har jag svårt att bestämma mig för betyget. Fyra marhällor eller fem. Vad som till sist avgör mitt val är tanken på det otroliga klivet Mariehamns teaterföreningen och dessa skådespelare har gjort med hjälp av Arn-Henrik Blomqvist.
"Katt på hett plåttak" är ingen lätt pjäs att iscensätta, fylld av intensiva känslolägen och hatstämningar.
Under den två och en halvtimmes långa föreställningen glömmer jag bort att de som står på scenen faktiskt är amatörer och har övat in sina roller efter kontorstid. Uppsättningen känns lika professionell som gjord av folk som har teatern till sitt yrke.
Föreställningen får fem marhällor för "Katt på hett plåttak" bör ingen teaterintresserad på Åland missa.
Liz Lindvall
