Efter att ha turnerat i ett 50-tal länder sedan 1998 har nu den norska fotbollsdansföreställningen ”A dance tribute to the art of football” nått Åland. Den ges av Jo Strømgren kompani som har sin hemmascen på Oslos operahus där Jo Strømgren är huskoreograf.

Genom Nordens institut på Ålands försorg fick i går eftermiddag Ålands grundskoleelever se förställningen. I kväll ges den igen, för allmänheten.

Egentligen har konstdans och fotboll mycket gemensamt. Båda är tacksamma publikevenemang som bygger på fysiskt krävande prestationer utförda av grupper av människor som rör sig mer mindre koordinerat mot gemensamma mål. Samtidigt kunde uttrycken inte vara mer främmande för varandra, placerade som de är i vardera ände på den finkulturella statusstegen.

Det finns nytänkande fotbollstränare som testat att korsa gränserna. 2013 lät till exempel Djurgården IF:s huvudtränare Per-Mathias Högmo fotbollslaget träna balett med balettdansösen Anna Parrow. Men innan Jo Strømgren kompani 1997 skapade sin fotbollsbalett hade knappt inga försök gjorts att skapa dans inspirerad av fotboll. På sin webbsajt berättar Jo Strømgren att det enda försöket han hittat under den förberedande researchen var en rysk koreograf som på 1930-talet lät en av rollerna i hans balett vara fotbollsspelare.

”A dance tribute to the art of football” börjar med två spelare som lite tafatt försöker komma överens med en egensinnig boll. De får sällskap av två spelare till och föreställningen tar med publiken till en rad arketypiska fotbollssituationer, som uppvärmning, träning, förberedelserna inför matchstart, själva matchen och den avslutande nedvarvningen i omklädningsrummet efteråt.

Men efter inledningens snygga bollande utvecklas koreografin mer åt att gestalta känslor än rörelser. Och fotbollens känslor är ofta aggressiva, nästan djuriska, verkar koreografen tycka. Det knuffas och positionernas på scenen, som ramas in av fyra strålkastarträd som på en riktig arena. Ren spelglädje, själva ”the art of football” ser man inte så mycket av.

Dansarna personifierar tydliga egenskaper som bråkstaken, divan, den självupptagen dribbelmästaren och förloraren. Scenerna växlar hastigt och plötsligt drar spelarna ned sin mössor över ansiktena och förvandlas till huliganer som sjunger på tyska och slåss.

Det är fotbollen som maskulinitetsrit som skildras, med en hel del humor ska sägas. Från den testosteronstinna kampen på fotbollsplanens slagfält till den lätt homoerotiska dyrkan av den nakna manskroppen som omklädningsrummens ritualer tillåter inom outtalade och väldigt kyska gränser.

Musiken skiftar från electronica till opera till hård metal. Föreställningen är lika mycket ett ljudkonstverk, designat av Lars Årdal, som en dansuppvisning.

En del scener presenteras som en rad stillbilder, separerade av blackouts. Det är snyggt men fragmentariskt. Lite saknar jag en sammanlänkande dramatisk båge.

Men sammantaget är ”A dance tribute to the art of football” en annorlunda och klart sevärd föreställning som du inte bör missa om du är det minsta intresserad av scenkonst och eller fotboll.