I fredags disputerade Tomi Riitamaa i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet med sin avhandling om den finlandssvenska litteraturens mottagande i Sverige.
– Finlandssvenskar har sett sig som styvmoderligt behandlade av Sverige ända sedan skilsmässan år 1809, och i det har mottagandet av finlandssvensk litteratur varit en viktig del.
Tomi Riitamaa har undersökt den vanliga uppfattningen om att färre finlandssvenska verk utkommer i delupplagor i Sverige i dag än tidigare.
– I genomsnitt utkommer fyra nya finlandssvenska skönlitterära verk per år. Det är inte mycket, men det tycks inte heller ha minskat.
Finlandssvenskar exotifieras
Han kan dessutom konstatera att i de stora litteraturhistoriska översiktsverken i Sverige får finlandssvensk litteratur dubbelt så stort utrymme i relation till populationens storlek jämfört med den svenska.
– Ur det avseendet är den verkligen inte ihjältigen. Däremot presenteras finlandssvenska författare inte jämte sina Sverigesvenska kollegor, utan exotifieras utifrån författarens kulturella och geografiska bakgrund, säger Tomi Riitamaa.
Idén till avhandlingen fick han när han läste ett blogginlägg av den svenska litteraturrecensenten Jonas Thente på Dagens Nyheter under rubriken ”Problemet med Finland”, i vilket skribenten raljerar med finländska identitetsbegrepp.
Inlägget skrevs under ”märkesåret” 2009, tvåhundra år efter skilsmässan från Sverige, och skapade ”ont blod” hos finlandssvenska akademiker, berättar Tomi Riitamaa.
– Reaktionerna pekade på hur viktig den sverigesvenska marknaden är för finlandssvenska författare, och jag insåg att man inte behandlat ämnet tidigare ur ett bredare vetenskapligt perspektiv.
– Titeln på avhandlingen är en parafras på något som Arvid Mörne skrev år 1918. Det visar tydligt känslan av övergivenhet. Jag tillfogade ett frågetecken och svaret är ett klart nej. Den finlandssvenska litteraturen är inte ihjältigen i Sverige. Den inkluderas i flera avseenden och spridningen är större än man kunnat tro, även om den exkluderas och exotifieras i andra avseenden.
Tomi Riitamaa ser sin avhandling som ett pionjärarbete där han ”sticker hål på en del myter”.
– Samtidigt hoppas jag att det här arbetet kan öppna upp för vidare studier. Det finns många obesvarade frågor om mottagandet i stort
