Föreställningen inleds med ett långt pulserande elektroniskt beat som påminner om en mistlur i dimma. Golvet är tomt, stämningen ödslig och instängd. Hanna Kivioja och Elin Manselin sitter på varsin stol i publiken. Pulsen skapar ett eget rum i rummet. Så börjar Elin Manselin sjunga från sin stol, primala, ordlösa ljud och tjut som rör om i ljudbilden och skapar liv.
Hanna Kivioja reser sig, klädd i en genomskinlig plastkappa med kapuschong. Hon kämpar som vore hon instängd i en kokong. Rörelserna blir våldsammare och våldsammare tills hon ligger i en hög på golvet, utmattad, fast med glipor i höljet.
Så inleds föreställningen ”GRÄNS / FALL” som på ett mycket lyckat vis smälter samman Jakob Lavonius sugande elektroniska ljudbild med Hanna Kiviojas expressiva dans och Elina Manselins sinnliga sång och dans. Allt suggestivt ljussatt av Mari Agge vars strålkastare målar mångfärgade skuggor på väggarna.
Temat är den ensamma människan som bryter sig ut ur en både hämmande och skyddande isolering. Hur hon trots sin rädsla långsamt vågar börja öppna sig för en annan människa. Ett försiktigt men alltmer nyfiket utforskande som mognar till en relation.
Ju mer den dansande kroppen hänger sig åt gemenskapssökandet, desto mänskligare blir Elin Manselins sällsamma sång som mognar till ord.
Men relationen upplöses och Hanna Kivioja fastnar ensam i en ljusrektangel mot en vägg som ömsom fängslar, ömsom stöter bort henne. Hon är fri från isoleringen men fast i sin frihet. Det är inte lätt att vara människa.
”GRÄNS / FALL” är en härligt modig föreställning där de tre upphovspersonerna förverkligat sin vision helt utan insmickrande kompromisser, eller publikfriande infall. Det stora anspråket snittar av sig. Som del av publiken sitter man som förtrollad i det egna rum som helheten skapar. Tankar och associationer tumlar runt i ens huvud.
Föreställningen visades bara två gånger, söndag och månad. Man får innerligt hoppas att det blir en fortsättning. Det är med sådana här gränsöverskridande samarbeten som kultur-Åland utvecklas.