Violinisten Pekka Kuusisto har ett passionerat förhållande till musiken.
På halsen har han ett stort sugmärke.
Han är kysst av sin egen violin.
MUSIK Mot slutet av intervjun får Pekka Kuusisto bråttom till kvällens konsert i sankt Görans kyrka.
Då har han talat ganska länge med djup och eftertänksam röst om sin första spelning, improvisation och om glädjen att dyka ner i ett stycke av Vivaldi.
Medan han pratar fingrar han på sin hals.
Men vi börjar inte där, vi börjar på konserten i kyrkan: "gitarrkvintett nr.4 D-dur" av Luigi Boccherini, Aaron Jay Kernis "100 Greatest Dance Hits för gitarr och stråkkvartett" samt Vivaldis "De fyra årstiderna".
Mustiga klanger
Uppknäppta täckjackor och frusna händer betalar biljetter. Kön slingrar sig ner för trappan mot gatan. Ett musikaliskt smörgåsbord står uppdukat. Sittplatserna fylls.
Så börjar det.
Tonerna framförs med känslighet. Samtidigt hörs mustiga klanger.
Musiken växer, på väg att veckla ut sig som en blomma.
Luften är fylld av ljud. Stråkarna spretar.
Konserten är en adventskalender, fullmatad med detaljer och finurligheter.
Publiken applåderar. Alla är ense. Det här är vackert.
Drömjobb
Pekka Kuusisto drar sig för att göra någon djupare analys av hur musiken fann honom, men berättar att han var tre år gammal och att hela familjen är musikalisk.
- Som liten bodde jag i södra Sibbo med 20 kilometer till närmaste granne. Så inte ens som tonåring fick jag några andra impulser, utan bara fortsatte spela och spela. Det här är mitt drömjobb. Det är det enda jag vill och kan göra, säger han.
Tappade tonen
En av de första gångerna Pekka Kuusisto spelade inför publik var han fyra år gammal.
- Det var i en kyrka i Helsingfors, säger han, och jag glömde bort vilken ton jag skulle börja på.
- Mitt under konserten gick jag fram till min pappa och frågade. Det kändes helt naturligt för mig, men publiken tyckte det var väldigt roligt.
Fysiskt tungt
En stund senare ser Pekka Kuusistos ögon stressade ut och han vrider på fingrar och handleder.
Han säger att det är fysiskt mycket tungt att framföra en konsert: med en två veckor lång turné i England med sig i bagaget på denna turné börjar han bli trött. Fingrarna värker. Det gäller att värma upp före en konsert, så att han inte blir skadad.
Skavsår
Han var inte ens 20 år när han blev professionell musiker.
-Musiken är både ett jobb och en passion för mig. Efter jag vann Sibeliustävlingen fick jag ett skivbolag i Finland och en firma i England som sköter mina spelningar utomlands. Då tänkte jag: nu gäller det bara att fortsätta spela och spela. Och jag älskar det.
Han ler och sträcker på nacken. En stor röd ring, likt ett sugmärke, skymtar på halsen.
Så kan det se ut när man blivit kysst av sin egen violin.
Efter timmar och timmar av spelande.
Ett vanligt skavsår bland violinister.
Dyka ner i Vivaldi
Pekka Kuusistos publik har många olika ansikten.
Senast på en konsert i Cornwall i England var medelåldern någonstans mellan 86 och 87 år. Häromdagen i Helsingfors satt många unga musikstuderanden för att iaktta och lyssna.
Går du in på scenen som en blank sida eller kommer du in med ett mål?
-Jag vill vara som ett tomt blad. Jag vill att det ska låta som om det är första gången jag framför stycket. Samma entusiasm. Samtidigt måste man se hela vägen framför sig från första tonen till den sista. Jag improviserar ganska mycket. När jag gör det har jag lyckats.
Han tystnar.
-Mycket beror på musiken. I vissa komplicerade stycken måste det finnas en distans. Men i Vivaldi kan jag bara dyka ner och alla möjligheter är öppna. Det är underbart.
Liz Lindvall