I sin gårdskrönika ”Brändö Enstaka 1:1” skildrar Yngve Gustafsson ett stycke åländsk skärgårdshistoria på ett föredömligt levande sätt. Genom att väva in redogörelser för den historiska utvecklingen från 1500-talet till i dag gör han en personlig berättelse allmängiltig. Även om redogörelse med sina många personnamn naturligtvis är allra mest intressant för släkt och Föglöbor, ges man som outsider en god bild av hur livet tedde sig för en typisk skärgårdsfamilj under ett halv sekel.

Familjen Gustafssons historia börjar med bonden Simon Nilsson och hans familj som runt 1635 flyttar in i en ödegård på Brändö i Föglö. Det bor redan en annan familj på holmen, men det ska ändras i samband med Stora ofreden 1714 då Simons ättling Henrik Klemetsson och hans hustru Sara Eriksdotter flyr till Sverige. Deras dotter Anna Henriksdotter var en av flera starka kvinnor som haft stor betydelse för släkten.

Efter återvändandet hade hon och hennes man råd att lösa ut Annas syskon och blev ensamma ägare till hemmanet. Eftersom byns andra hemman nu låg öde blev Brändö ett enstaka hemman 1733.

Under 1700-talets senare hälft förbättrades livet för landets allmoge. Ekonomin växte och bättre verktyg och maskiner underlättade arbetsuppgifterna och boendevillkoren förbättrades med fönsterglas och plankgolv. Barnadödligheten minskade. Skärgårdsborna kunde sälja levande fisk, ved och jordbruksprodukter till kringliggande städer. Handelsutbytet gjorde att sjöfarten utvecklades.

Vids sekelskiftet 1800 hade Brändö by två unga familjer som samsades på samma gård. Det slutade med en uppdelning i två likvärdiga delar och Brändö Enstaka upphörde att existera. Äldste sonen Anders behöll hemgården Nedergårds, som i dagligt tal senare kom att kallas Nordlunds, och brodern Johan lät bygga en ny gård som fick namnet Johans 1:1, ett namn den behållit sedan dess.

1809 blev Finland ett ryskt storfurstendöme. Föglös status ökade då en tullkammare tillkom i Degerby i och med den nya gränsen mot Sverige. Den åländska bondeseglationen blomstrade. I Brändö by investerade Erik Nordlund och Johan Engelbrekt i skonertskeppet Lea, vars lyckosamma seglatser blev av avgörande betydelse för Johans och Brändö bys storhetstid under andra halvan av 1800-talet.

I början av 1900-talet tog författarens farföräldrar, Anna och Arvid Gustafsson över Johans. De fick tio barn, den elfte generationen Brändöbor. Tre emigrerade till Amerika, fem gifte sig aldrig och två blev föräldrar och far- och morföräldrar till dagens generation av Johansättlingar. Deras öden presenteras utförligt i egna avsnitt.

Livet i skärgården var hårt under krigsåren men förbättrades efter freden 1945. 1957 började den nybyggda färjan Föglö trafikera mellan Svinö och Degerby. Året efter invigdes hängbron över Brändöströmmen. Det var som en ny sol gick upp över Föglö, beskriver författaren. I mitten av 1960-talet anslöts Brändö by till elnätet.

I dag ägs Johans av Yngve Gustafsson och två personer utanför släkten. Hans son Tobias har byggt ett nytt hus och bor med sin familj som trettonde generation i Brändö by. Det gamla Nordlundska huset har blivit ett gårdsmuseum. Brändö by lever vidare.