Simon studerar på psykologprogrammet i Uppsala. Han har fått sommarvikariat hemma i Mariehamn på ett boende för personer med psykisk sjukdom. Där blir han kontaktperson till Iris, en ung kvinna som lider av en droginducerad psykos. Simon inser både förskräckt och fascinerad att han har en personlig koppling till henne efter en traumatisk händelse ett par år tidigare. Tvärtemot alla riktlinjer berättar han inget för föreståndaren, utan tar det ödesdigra beslutet att försöka rädda Iris.

Det är upplägget för romanen ”Vi som blev kvar.”

– Jag är intresserad av vad det är som gör att man dras extra nära vissa personer och riskerar förlora den nödvändiga distansen, säger den Mariehamnsbördige författaren som själv är socionom i Uppsala med erfarenhet av vård av psykiskt sjuka människor.

Han betonar dock att hela historien är en fiktion och inte bygger på självupplevda händelser.

Lätt bli utbränd

Som nyutbildad arbetade han en tid med flyktingmottagning i en liten kommun.

– Där satt hela korridorer fulla med långtidssjuka människor. Jag såg flera av mina kollegor bränna ut sig. Det händer märkliga saker när man inte orkar visa empati längre.

Samtidigt är graden av hur nära man ska våga gå omdiskuterad. En medkännande hand på axeln kan visst terapeutisk effekt.

– Men det är viktigt att vara uppmärksam på sina impulser och se upp.

Han berättar att han lade ned mycket möda på att skildra Iris och hennes sjukdom både realistiskt och respektfullt.

– Det var viktigt för mig att låta henne behålla sin värdighet, att få vara en hel människa. Eftersom jag vill beröra genom att ta upp känsliga ämnen kan jag inte tillåta mig något slarv. Visa delar skrev jag väldigt långsamt och petigt.

Mörka känslor

Utan att avslöja för mycket av handlingen får Simon allvarliga problem på grund av sin oförmåga att hålla distansen till Iris.

– Det var rätt jobbigt att gå in hans mörker. Jag bar med mig känslor även utanför skrivandet som var svåra att skaka av sig. Men så måste det kanske vara. Jag vill ju att det ska finnas nerv i berättandet, säger han.

Romanen utspelar sig lite i Uppsala, men huvudsakligen i ett sommargrönskande Mariehamn.

– Mariehamn är ju staden som uppfostrat mig och som jag tycker så mycket om. Så jag ville att Mariehamnsskildringen skulle vara så vacker som möjligt. Det är mitt sätt att ge lite tillbaka.

I sina sena tonår tillhörde Magnus Selander bloggpionjärerna på Åland. Han drev en bloggportal med flera fasta skribenter, och skrev krönikor i nöjestidningen Xit, på inbjudan av dåvarande chefredaktören Zandra Lundberg.

– Hennes förtroende betydde mycket för mitt skrivande. Och jag måste också nämna min underbara svenskalärare Inga-Lill.

Magnus Selander konstaterar roat att romanen är skriven av en ålänning, på svenska, för det Finlandssvenska förlaget Libraria.

– Jag och min finlandssvenske redaktör har haft många spännande orddiskussioner. Vi valde till exempel att döpa om ”Lillajulmarknaden” till ”Första adventsmarknaden” för att fler skulle förstå. Jag tycker att vi har hittat en gyllene medelväg rent språkligt. Jag är nöjd.

Sjukt roligt och svårt

Skrivandet har fortsatt följa honom genom livet. Han läste två år vid Lunds universitets författarskola och tog examen i kreativt skrivande.

– Inget är ju lika roligt som att skriva. Men jäklar vilken vånda det kan vara. Därför tog jag beslutet att inte bli bitter om jag lider. Eftersom jag redan från början visste hur svårt det är att skriva en roman, tänkte jag inte tillåta mig att bli frustrerad. Fast jag hade kanske inte helt klart för mig hur sjukt svårt det är, säger han och skrattar.

På lördag den 29 mars deltar Magnus Selander på litteraturdagarna i ett scensamtal under ledning av Yukiko Duke.