Känner ni till wingsuiting? Extremsporten där man använder en specialdesignad dräkt, en så kallad wingsuit, som gör det möjligt att glidflyga genom luften likt en flygekorre som manövrerar sig mellan trädtoppar.

Den som nästlat in sig i extremsportsalgoritmen på Youtube kan omöjligen ha missat en adrenalinpumpad GoPro-video från en wingsuit-flygning.

På senare år har det även börjat dyka upp dokumentärer om sporten, ibland med fokus på friheten och det gränslösa äventyret, ibland på riskerna och de tragiska olyckor som inträffat.

Nyligen fick jag känna på en bråkdel av det förstnämnda – och lyckligtvis ingenting av det sistnämnda – när jag fasthakad och med instruktör flög wingsuit i en vindtunnel med VR i Stockholm.

En upplevelse måste jag säga, även fast jag hängde i en rigg med säkringar i alla väderstreck.

Det krävs ju en viss typ av person för att prova på den där typen av grejer på riktigt. Jag är långt ifrån en sådan person – och det gäller både min mentala inställning och mina fysiska kapacitet. Jag föredrar helt enkelt att slappna av i soffan med ena handen i chipspåsen och den andra runt dippskålen framom att klättra upp för bergstoppar och kasta mig ut från stup.

Men det fanns något tillfredställande med att leka extremsportare en stund. Påslaget, den visuella kicken och bara tanken på hur det måste vara att flyga på riktigt. Det går att förstå att det finns personer som håller på med extremsportande.

Det är till och med nästan så att litet begär av mer väcktes inom mig. Tankar på att hoppa fallskärm till exempel. Det är ju en lite kortare sträcka till det än till att kasta sig ut från ett stup iklädd flygekorrdräkt – men fortfarande ingenting jag tänkt särskilt mycket på förrän nu.

Vi får se. Tills vidare nöjer jag mig med det fysiska adrenalinpåslaget från att lägga sig ner på divanen.