IFK Mariehamn marknadsför sig som ”Hela Ålands fotbollslag”. En vacker slogan, men den håller bara till en del trots att det på en liten ort borde vara lätt att samlas bakom den egna ligaklubben.

I Helsingfors där jag bott hela mitt liv är situationen en helt annan. Redan när jag började gå till Stadion i början av 1960-talet var HJK den dominerande klubben. Numera har HJK vunnit sammanlagt 33 guld. Av titlarna har 21 kommit efter 1981.

Ingen ska ändå tro att HJK är speciellt pop i Helsingfors. När jag med varierande framgång försökte spela juniorfotboll i IFK Helsingfors brukade vi ta stryk med siffror som 0–8.

HJK var störst och bäst och värvade lovande spelare från andra klubbar vilket gjorde att klyftan bara växte. Det fick två negativa följder:

• Spelarna som HJK värvade lärde sig att de kunde vinna tvåsiffrigt utan att anstränga sig och stannade i utvecklingen.

• Alla vi andra som spelade i sämre klubbar lärde oss att frukta och förakta HJK. Klubben har i dag visserligen en trogen hejarklack med några hundra skrikiga fans, men de flesta av oss andra som sitter på läktaren hoppas av gammal vana att HJK ska förlora.

Undantaget är Europamatcherna då fotbollsfolket enas bakom HJK.

Trots det stora antalet juniorer i Storhelsingfors är det påfallande få i landslaget som kommer från huvudstadsregionen. En orsak är att HJK som varje år girigt värvar lovande tonåringar sällan ger dem en chans i ligalaget.

HJK:s ungdomar måste söka sig till landsbygden för att få speltid. Det senaste exemplet är backen Eemil Toivonen som tidigare i veckan anlände till Mariehamn för att få spela ligafotboll.

Allt detta sagt om HJK för att beskriva att IFK Mariehamns utgångspunkt borde vara en helt annan. Man borde på allvar kunna kalla sig ”Hela Ålands fotbollslag”.

Så var det också de första åren efter avancemanget 2003 och så var det verkligen de magiska åren när IFK först vann cupen och sedan ligan.

Men många gånger har kommentarerna på läktarna varit snarlika dem man hör på HJK:s matcher. Det har varit svårt att känna för ett IFK utan en enda ålänning på plan.

Att Åland inte kan agera som Atletico Bilbao som bara har basker i laget är klart. Förstärkningar utifrån behövs även om de vissa år varit väldigt många. Följden är att IFK utan egna spelare inte engagerar.

En anonym svensk eller finne lockar inte en enda extra åskådare, förutom kanske någon släkting som kommer på besök en gång om sommaren och går in med fribiljett.

En lovande åländsk 18-åring däremot lockar inte bara släkt, vänner och grannar utan också flickvännens släkt, vänner och grannar. Det blir ganska många nya ansikten på läktaren tack vare en enda ung egen spelare.

Många av de allra största klubbarna i Europa har i år modigt gett 17- och 18-åringar speltid. Och tonåringarna har verkligen gjort rätt för sig.

I Finland får de unga stjärnskotten ofta nöja sig med spel i A-juniorerna. När de i bästa fall lyfts upp i ligalaget handlar det om ströminuter i slutet av matchen. Under de år då ungdomarna borde utvecklas mest och växa till bärande spelare sitter de på bänken. Dessvärre är IFK i det avseendet inte ett dugg bättre än klubbarna på fastlandet.

IFK:s ledning säger att ålänningar inte kan ha en gräddfil in i startelvan, varför inte? En spelare i övre tonåren är naturligtvis en större säkerhetsrisk än en erfaren 33-åring savolaxare som spelar på säkerhet och aldrig tar några risker. Men inte gör han många mål heller.

Ungdomlig iver kan leda till bakslag, men bara den som känner att han har förtroende i match efter match och inte blir utbytt efter första misstag vågar ta risker och kan blomma ut till en fullfjädrad ligaspelare.

IFK har längs med åren haft många potentiella juniorer i sina led. Men ytterst få har fått förtroendet att spela från start i match efter match för att försöka bli ordinarie i ligalaget. Ströminuter har delats ut tills den unga spelaren tröttnat och gått vidare. Så har det varit alltför länge, men i år ser allt mycket ljusare ut.

Michael Fonsell gjorde sitt genombrott i fjol. I år kan man bara hoppas att Milton Jansson, Leo Andersson, Arvid Lundberg och Wille Nunez får en rejäl chans att etablera sig i öppningen. En tränare har utsetts med specialuppdrag att bana väg för de unga ålänningarna.

Vi ska inte lägga sten på börda, men om killarna lyckas ta en plats i laget kommer publiken att hitta tillbaka till WHA. Då kommer IFK åter att kännas som ”Hela Ålands fotbollslag”.

Staffan Bruun