Hemundervisningen har i veckan diskuterats flitigt i bland annat lagtinget efter att Obunden samling i en motion föreslagit att hemskolade barn ska få tillgång till det pedagogiska material som finns i grundskolan. Den över tre timmar långa remissdebatten kom att handla om mycket mer än bara läromedel, vilket är ett bevis på hemundervisningens komplexitet. För det finns frågor, det finns oro och till och med misstro mot ett system som bryter mot den pedagogiska tradition som de flesta av oss känner till.

Diskussionen är i allra högsta grad relevant. Det vi inte vet så mycket om riskerar att misstänkliggöras, och är det något vi alla värnar så är det barnens väl och ve. Vuxenvärlden, inte bara den närmaste familjen, har ett stort ansvar för de som ännu inte har en egen röst. Inget barn ska riskera att fara illa för att samhället väljer att blunda.

I dag finns 128 hemskolade barn på Åland. Enligt den gemensamma kommunala tillsynsmyndigheten, som är en garant för att hemundervisarna följer läroplanen, sköter sig de flesta familjer bra. Det är givetvis positivt, och också en förutsättning för att fortsatt kunna motivera det fria valet existens. Men enligt programmet ”Spotlights” granskning ”Skolflyktingarna”, som visades i Yle och SVT för några månader sedan, finns också utmaningar.

Eftersom underlaget är så pass litet och hemskolningen är ett relativt nytt fenomen är de slutsatser man kan dra ändå rätt godtyckliga. Vi pratar alltså om enstaka fall där man inte följer läroplanen eller där barnen på andra sätt faller mellan stolarna och inte får det de har rätt till.

Så även om hemskolning i de allra flesta fall handlar om välavvägda val med barnens bästa för ögonen finns det också gånger då samhället måste kunna dra i handbromsen.

I dag ska den förälder eller vårdnadshavare som vill hemundervisa sitt barn meddela det till sin hemkommun. Detta möjliggörs eftersom vi på Åland har läroplikt, och inte skolplikt. Det här betyder att varendaste en, oberoende av orsak, har rätt att utan motivering lyfta sitt barn ur ett beprövat och bevisat fungerande sammanhang som för de allra flesta barn gör gott.

Landskapsregeringen vill i sitt regeringsprogram ändra på förfarandet, och göra hemundervisningen tillståndspliktig. Det är bra. Ett sådant förfarande skulle dels – och viktigast – trygga barnens rätt, dels minimera misstänksamheten mot hemskolarna. På det här sättet skulle man ytterligare säkra att hemskolningen är för barnets bästa, och inte ett sätt att försöka flyga under radarn. För det handlar inte bara om den pedagogiska undervisningen. I en skolmiljö finns det många andra vuxna som kan plocka upp barn som misstänks fara illa på olika sätt.

Utbildningen på Åland är bra. Den är verkligen jättebra. Vi har engagerade pedagoger som inte bara lär ut kunskap, utan som också ställer krav och ger stöd där det behövs. I skolan får eleverna lära sig att följa regler och anpassa sig till sådant som de många gånger tycker är helt idiotiskt; skolan rustar helt enkelt för vuxenlivet.

Mycket av det skolan erbjuder är svårt att applicera på en hemmiljö. Och därför måste samhället också ställa tuffa krav – för barnens skull. Det är som ordspråket säger: ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”.