På bara några veckor har den brittiska Netflixserien ”Adolescence” slagit tittarrekord och satt i gång en debatt. Den har lyfts i Storbritanniens parlament och ska visas i landets skolor. Premiärminister Keir Starmer har sett den tillsammans med sina barn. Diskussionen rör inte längre bara skolresultat eller skärmtid – utan något mycket större: en kris för manligheten, en brist på föräldrars närvaro, och en generationsklyfta som blivit farlig.
Serien inleds med att 13-åriga Jamie grips för mord. Poliser stormar in i familjens hem en gryning. Föräldrarna är chockade. Publiken också. Hur kunde det gå så här?
Svaret växer fram sakta. Jamie är en ritande, mjuk pojke – kallad ”incel” innan han ens fått hår på bröstet. Han har fått dator, skrivbord och dyra hörlurar – men inte tid. Han har fostrats av algoritmer, inte av en pappa. Av influerare med domedagsprofetior om kvinnors makt och mäns förlorade position, inte av närhet.
Föräldrarna i serien är inte likgiltiga. De är inte frånvarande av ointresse. De är trötta. De har jobbat hela dagen, gjort sitt bästa. De orkar inte alltid. Så de låter Jamie vara. Och det är där det händer. Han drar sig undan. In i sitt rum, in i sig själv.
Vi behöver inte måla fan på väggen. Många föräldrar gör ett bra jobb. De är närvarande, lyssnar, ställer frågor, finns där. Men även den mest engagerade mamma eller pappa kan känna sig maktlös inför den digitala världens framfart. Hur skyddar vi barnen från något vi knappt själva förstår?
Det betyder inte att vi har gett upp. Men det betyder att vi måste bli bättre. Bättre på att lyssna och på att förstå den verklighet våra barn rör sig i – inte bara kontrollera, filtrera, övervaka.
I själva verket kan de röra sig genom plattformar där hat, förakt och manipulation blivit vardag. Världar där manlig vrede kokar. Där bekräftelse inte kommer från ett leende, utan från en notis.
Serien är en skoningslös skildring av vuxenvärldens vilsenhet. Föräldrar. Lärare. Terapeuter. Alla står vid sidan av, handfallna.
När Jamie grips står pappan stilla, som fastfrusen. Han vill krama sin son men vet inte hur. Han har aldrig lärt sig. I en nyckelreplik i det sista avsnittet berättar han att han själv blev slagen som barn. Han lovade att aldrig slå sina egna barn.
Det har han inte heller gjort.
Och ändå gick det som det gick.
”Vi gjorde honom. Vi har ett ansvar”. Så säger mamman till pappan i en av seriens mest drabbande scener. Repliken stannar kvar. För den är sann.
Det finns inga snabba lösningar. Men ”Adolescence” är ett försök att få oss att börja prata. Om närvaro. Om empati. Om vad det egentligen innebär att vara förälder i dag.
Det räcker inte längre att bara kontrollera skärmtid. Vi måste förstå vilka världar våra barn lever i, och vilka krafter som formar dem.
Vi behöver prata med våra barn om allt det obekväma. Om vad de ser på Tiktok. Om vad som händer i gruppchattar och kommentarsfält. Om vilka ideal som cirkulerar på Youtube. Vi behöver inte förstå allt, men vi måste visa att vi vill förstå.
Skolan behöver få verktyg att ta upp dessa frågor. Teknikjättar behöver hållas ansvariga för vad deras algoritmer matar unga med. Och vi vuxna måste prata med varandra, inte bara med barnen. Det här är inte en individuell kamp, det är en kollektiv uppgift.
Många barn klarar sig. De är kloka, medvetna, vaksamma. De bygger motståndskraft, ibland trots oss vuxna, ibland tack vare oss.
Kanske sökte Jamie inget annat än någon att prata med. Någon som såg honom, som sade: ”Jag fattar inte allt, men jag finns här.”
Alla barn kommer att söka svar. Frågan är var de hittar dem. Och vem som är där när svaren uteblir.
