Marcus Eriksson har alltid varit intresserad av film. I sju år jobbade han på Bio Savoy. Under den perioden insåg han att film var något han själv ville syssla med.

– År 2018 började jag plugga film på Sigtuna folkhögkola. Där lärde jag mig grunderna i hur en kamera fungerar.

Utbildningen passade honom bra, och han märkte fort att han besitter talang för filmskapande.

– Första gången jag gjorde en film ställde sig kursledaren upp och klappade.

Med hjälp av sin mentor på skolan utvecklade han sina kunskaper.

– Min lärare tog mig under vingarna och visade vad jag kan göra. 

Chans att experimentera

Efter att ha gjort flera kortare filmer gjorde Marcus Eriksson en tioårsplan, med målet att skapa en långfilm.

Efter ett år kände han att planen hade gått fortare än väntat.

– Jag var fyra år in på planen redan efter ett år.

Eftersom han hade tre år till godo flyttade han till Surrey i Storbritannien och började studera på University of Creative Arts. Där har han nu ett år kvar.

– I år två får man specialisera sig. Jag valde regissör, och då måste man skriva en motivering på hundra ord. Jag skrev att jag vill bli bäst, och därför kommer jobba för att bli bäst. 

Han upplever att det är mycket repetition på skolan, men ser det som en chans att experimentera.

– Jag har aldrig varit bra i skolan, men nu är jag en A student. 

Han har under utbildningen bland annat gjort kortfilmen ”Christmas abroad”, som handlar om hur det var att sitta ensam i karantän under julen. 

– Den har vunnit lite priser och visas nu på några filmfestivaler. Det känns kul.

Marcus Eriksson kallar själv filmen för en dokumentär, men anser att termen har en bred definition.

– Jag hade läst in mig massor på dokumentärer under de nio månader det var lockdown i England. Folk tänker att dokumentärer visar en sanning, men jag tror inte att det behöver göra det. 

Filmen skildrar julen 2020.

– Den handlar om corona utan att handla om corona. Det visar mitt försök att navigera den här situationen.

Marcus Eriksson anser att det viktigaste i en film är att den förmedlar en känsla. 

– Alla mina filmer kan kokas ner till ett enda ord, en känsla. Det avgör precis allt i filmen, från vad som sägs till vilken kameralins som används.

Marcus Eriksson tycker att känslan i en film är viktig för att det ska leda till reflektion hos betraktaren.

– Jag vill att folk ska förstå sina egna känslor. Jag hoppas att mina filmer ska få folk att ställa sig frågan ”varför”. 

Lyfta ungdomar

Under det sista året på sin utbildning ska Marcus Eriksson skriva en uppsats och göra en examensfilm. Planen är att den ska utspela sig på Åland. 

– Jag vill göra en film om ålänsk skatekultur, med både de bra och dåliga delarna. 

– Jag kommer att sätta mig ner och prata med den förra generationens skateare och undersöka vad som hände under bygget av skateparken i Mariehamn. Den blev bara en liten fraktion av vad den var tänkt att vara, och den är livsfarlig.

Filmen ska vara hans bidrag till kultur riktat till ungdomar. 

– Jag tycker att ungdomar förtjänar mer kultur. Vi har ett vackert samhälle, men ingen bryr sig om de ungdomar som inte vill spela fotboll eller hockey. 

Att lyfta fram kultur till ungdomar på Åland är en hjärtefråga för honom. 

– Jag vill visa ungdomar att det finns en plats för dem som inte vet att det finns något annat än att sitta framför datorn och spela. 

I höst ska Marcus Eriksson tillsammans med vännerna Joar Henriksson och William Sandell dessutom starta ett produktionshus, Mellon studios. 

– William och Joar sysslar båda med musik, och myntade idén. 

Att kunna samarbeta med vännerna beskriver han som en ynnest.

– Alla mina vänner gör olika kreativa grejer, som musik, mode, film, och så vidare. Alla de sakerna fungerar tillsammans i en filmproduktion, vilket är fint. 

Med det projektet i gång känner han att tioårsplanen går som han hoppats.

– Jag känner att jag är på rätt spår. För första gången i mitt liv är jag lycklig.