I centrum står den klipska unga kvinnan Mary Mossberg, uppvuxen på den mytiska irländska whiskysmugglarön Inismurphy. Tiden är just efter första världskrigets slut. Familjen på ön får besök av amerikanen Jason Mossberg. Han söker försoning eftersom han har fått reda på att hans farfar, som han känt som August Mossberg, i själva verket hette Joe Scanlan och under sin flykt undan polismakten i Irland stal namn och identitet från den verklige August Mossberg och tog dennes plats på emigrantfartyget mot USA. De vidare ödena i USA skildras ingående i trilogins andra del ”Frihetens pris”. Men i ”Till stoft för vinden” får vi släkten Scanlans historia som starkt påverkats av den irländska konflikten och fattigdomen.

Till ön kommer även Mossbergare från Åland på besök. Mary blir lika förtjust i sin världsvana kusin Iris med kortklippt frisyr och moderna idéer, som hon blir i Jason.

Hon flyttar med till Mariehamn där familjen Mossberg driver apotek och är djupt engagerade i Ålandsfrågan. Senare reser hon och Iris till Dublin där de hamnar mitt i den alltmer våldsamma irländska konflikten.

Boken parallellskildrar intressant den åländska kampen för anslutning till Sverige och den irländska kampen mellan den katolska majoriteten och den av London stödda brittiska protestantiska överhets-minoriteten.

Med hjälp av generösa citat ur brev och tidningsartiklar, och inte minst genom ibland väl föreläsningsbetonade samtal mellan huvudpersonerna, skildras de två båda konflikterna i realtid. Det märks att Sonja Nordenswan gjort noggrann research och är väl insatt i sina ämnen. Boken är tryfferad av spännande historiska detaljer, varav det mesta verkar historiskt belagt, märker jag när jag inte kan låta bli att googla eftersom min nyfikenhet gång på gång retas. Det är ett gott betyg för berättelsens kraft när en författare lyckas väcka ett sådant engagemang hos läsaren.

Baksidan av samma detaljrikedom är dock att suggestionen bryts när tonen blir lite för undervisande.

Med ”Till stoft för vinden” slutför Sonja Nordenswan sitt ambitiösa romanprojekt. Språket är kärvt och precist. Författaren vet hur man skapar stegrande spänning med dramatiska bågar. Man läser gärna på för att få veta hur det ska gå.

Sonja Nordenswan bjuder helt enkelt på genuin berättarglädje som bara är att applådera.

Denna tredje och avslutande del i trilogin går bra att läsa fristående, men bör helst avnjutas med de två tidigare delarna, ”En sång ur kylan” (2016) och ”Frihetens pris” (2019) någorlunda färskt i minnet. Det är många trådar som knyts ihop och många sidoberättelser att slutföra.