-Jag rekommenderar var och en att skriva åtminstone en självbiografi.
Det sa författaren Claes Andersson när han samtalade med författaren Åsa Linderborg.
Gemensamt för båda är att de fann det omöjligt att skriva om sina föräldrar medan de levde.
LITTERATUR -Så länge mina föräldrar levde var det omöjligt att skriva om dem, säger författaren Claes Andersson, som är aktuell med en självbiografi, som även innehåller anekdoter från Åland.
Att skiva "Varje slag mitt hjärta slår" var lustfyllt, tycker Claes Andersson.
-Det var en terapeutisk process. Jag rekommenderar var och en att skriva åtminstone en självbiografi.
När Claes Andersson skrev boken hade höll han sig till några principer: han skulle inte skada någon, inte skriva en enda rad som han inte skulle vilja läsa själv och inte falla för frestelsen att hämnas på politiska motståndare.
Claes Andersson beskriver sin mammas liv som "ganska tragiskt". Hennes eget liv försvann när hon blev hemmafru och beroende av sin man
Pappan var med i kriget och hade svårt att förstå sonens vänstersympatier.
-Han upplevde oss som förrädare. En gång ringde mamma och sa att pappa tagit fram revolvern för att skjuta "den där bolsjeviken".
Pappan förändrades dock med åren.
-Före han dog röstade han på Vänsterförbundet. Han blev väldigt mjuk och trevlig, säger Claes Andersson.
Mamman var snäll.
-Men hon härskade genom att underkasta sig. Om man alltid nöjer sig med det sämsta och äter gårdagens mat får barnen skuldkänslor och blir aggressiva.
"Min pappa valde flaskan"
-Jag tycker att båda mina föräldrar har svikit mig, säger Åsa Linderborg.
Men hon är också stolt över sin pappa, som var alkoholist. Och hon känner trygghet i sin mamma, som lämnade henne.
Publiken suger i sig varje ord, när Åsa Linderborg berättar om sin uppväxt.
-Min mamma träffade sitt livs kärlek när jag var tre och ett halvt år. Hon valde att leva med Lasse. Mitt trauma var inte att jag fick två pappor, det var att jag var hemma den där kvällen när hon lämnade oss.
"Jäntan, vad ska hända med jäntan" ropade hennes pappa.
-Mamma gjorde något som kvinnor inte får göra. Om pappa lämnat oss hade det inte varit intressant, då hade det inte blivit något bok, säger Åsa Linderborg.
Hon skrev "Mig äger ingen" för att hennes barn skulle förstå henne. Då måste de också förstå hennes uppväxt tillsammans med pappan - den svårt alkoholiserade metallarbetaren Leif.
Pappans alkoholism blev värre med åren.
-Men innan han blev så alkoholiserad att jag inte kunde bo med honom längre fick jag tio år som var väldigt kärleksfulla men också väldigt annorlunda.
Man måste ha rätt att vara stolt även över en sådan pappa, säger hon.
-Han tvättade sig aldrig, luktade illa, vi hade inga pengar och han var ofta full. Ändå var han på många sätt en enastående pappa. Jag vill verkligen inte romantisera alkohol. Det var tunga år också. Men även alkoholister kan vara förtjusande och älskvärda.

Anna Jakobsson