Fucking Åmål följer de två småstadstjejerna Elin och Agnes.
Elin är Åmåls populäraste tjej och har hånglat med ungefär 70.000 killar men längtar ändå efter att något ska hända. Agnes är skolans mobboffer, nyinflyttad från Mariefred och i hemlighet störtkär i Elin.
Efter ett vad med sin storasyster Jessica kysser Elin Agnes för 20 kronor, men inser snart att kyssen var mer än bara ett vad. Kyssen blir i stället startskottet på en strulig kärleksrelation som resulterar i en av de mest ikoniska komma-ut scenerna i svensk filmhistoria.
Men Fucking Åmål är mycket mer än en lesbisk kärlekshistoria.
Det är en film om ensamhet, tonårskänslor och olycklig kärlek. Det är en film om rykten och hur de sprids i en liten stad där alla känner alla. Om festen som alla andra är bjudna till och om hemmakvällar med chips och cola när det enda man vill göra är att gå ut och hångla upp någon.
Samtidigt förkroppsligar Fucking Åmål livet i en småstad under 90-talet. En tid där artisten Robyn prydde parfymflaskor och Leonardo DiCaprio väggarna i alla tonårstjejers sovrum. Där märken som Fila, Nike och Adidas var en självklarhet i garderoben och där Loket höll i Bingolotto på lördagskvällar.
Det är en film som mirakulöst fångar hela den berg- och dalbana som tonåren är, och den gör det på knappt 90 minuter. Hur regissören och manusförfattaren Lukas Moodysson lyckats med det är ett under.
Närmare en miljon sålda biobiljetter
Att Fucking Åmål skulle bli framgångsrik förutspådde Lukas Moodysson redan innan premiären. Men att en lågbudgetfilm centrerad kring två högstadieungdomars lesbiska kärlekshistoria skulle bli en sådan braksuccé kom mer oväntat.
”Jag har bara sett filmen 3-4 gånger. Jag tycker det är lite jobbigt att se den, för jag får alltid för mig att jag tycker den är superdålig. Att det bara är någon slags masspsykos som gör att folk tycker att den är bra”, har Lukas Moodyson sagt till Moviezine.
Filmen hade biopremiär hösten 1998 och sågs av närmare en miljon, vilket gör den till en av de mest framgångsrika svenska debutfilmerna någonsin. Kritikerna hyllade filmen och priserna föll som regn. 1999 belönades den med en Guldbagge för ”Bästa film” och huvudrollsinnehavarna Rebecca Liljeberg (Agnes) och Alexandra Dahlström (Elin) fick varsin för ”Bästa skådespelerska”.
Filmen gjorde även succé internationellt, under den något mer lågmälda titeln ”Show Me Love”.
Fucking Mariehamn
Att filmen blev en sådan succé kan förklaras delvis genom den höga igenkänningsfaktorn. Karaktärerna i filmen lider av tristessen i den sömniga småstaden Åmål, men livet där går att jämföra med livet i vilken annan småstad som helst, exempelvis Mariehamn.
Att Lukas Moodysson i sin roll som regissör tog mycket hjälp och input från de unga skådespelarna bidrog säkert också till filmens autentiska känsla.
”Det var mycket man kände igen sig i, många saker var väldigt likt Åland. När ett helt gäng stod utanför en kiosk en helg, såg jag Dixie framför mig”, sade ålänningen Amanda Chanfreau till Ålandstidningen efter att ha sett filmen som hade premiär på Åland i maj 1999.
Lukas Moodyssons sylvassa penna och talang för oneliners ska självklart också krediteras. Ord som ”K-brunn” och ”O’boy” fick en ny innebörd efter filmens premiär och uttryck som ”Jag vill knarkaaa!!” lever vidare än i dag.
Håller fortfarande
Hur håller sig då Fucking Åmål i dag, 25 år efter premiären?
Trots att filmen är sprängfylld med referenser och tidsmarkörer skvallrande om en annan tid (tegelstenstjocka mobiltelefoner och hemtelefoner för att nämna några) är Fucking Åmål en lika bra representation över hur det är att vara ung i en småstad nu som då.
Soundtracket, som för övrigt lyckas fenomenalt i sin uppgift att höja stämningen i viktiga scener, känns tidlöst det också.
När många andra svenska ungdomsfilmer, som ”Hip Hip Hora!” och ”G – som i gemenskap” åldrats sämre än kvarglömda matrester känns Fucking Åmål fortfarande fräsch och relevant.
Egentligen finns det bara ett fel med Fucking Åmål, och det är ett den inte fått en uppföljare.
Lukas Moodysson har tidigare inte visat något större intresse för att följa upp sina filmer. Men kan Tillsammans 99, uppföljaren till Moodysons klassiker ”Tillsammans” från 2000, vara starten på en våg av flera sequels?
Börjar det inte bli dags för en ”Fucking Mariehamn”?!
