Det glatt krulligt rödhåriga barnhemsbarnet Annie vägrar låta sig nedslås av livets många prövningar. Det är 1930-tal i USA och depressionen håller landet i ett järngrepp med växande slumområden där de arbetslösa och utfattiga människorna trängs runt soppköken.

Inlämnad som baby på miss Hannigans kärlekslösa barnhem, är Annie ändå säker på att hennes föräldrar en dag kommer och hämtar henne. Okuvlig optimist sjunger hon i en av musikalvärldens mest älskade örhängen ”Imorgon” (Tomorrow) att hur hemskt det än är just nu kommer solen att skina i morgon.

Hennes öde tar en ny vändning när plötsligt den kärve mångmiljonären Mr Warbucks ber att få låna hem ett barnhemsbarn över julen. Den barnlöse ungkarlen blir så förtjust i den kavata Annie att han lovar hjälpa henne att hitta föräldrarna, om han inte själv kan få adoptera henne. Vilket lockar fram diverse lycksökare som bara är ute efter den belöning han lite oklokt utlyser för information om föräldrarna. Hur det slutar ska inte avslöjas här.

Baserad på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” från 1924 hade musikalen ”Annie” ursprungligen premiär 1977 och har sedan dess charmat publiken över hela världen. Bland sångerna märks bredvid ”Tomorrow” andra musikalklassiker som exempelvis ”Hard Knock Life” och ”Maybe”.

I regissör Petronella Westers uppsättning av ”Annie” på Teater Alandica turas två lag med barnskådespelare om att spela. I rollen som Annie alternerar Maja Hammar och Linnea von Hertzén. Recensionen bygger på fredagens premiär med Maja Hammar som Annie. Och den som till äventyrs funderat över hur det står till med återväxten inom teater-Åland kan vara lugn. Det finns mycket ung talang på scenen denna kväll. Maja Hammar gör ett alldeles utmärkt jobb som den rödhåriga hjältinnan. Hon har en naturlig scennärvaro och en fin sångröst. Gänget barnhemsbarn är samspelt, välsjungande och rör sig snyggt koreograferat av Erica Dunder. En av föreställningens absoluta höjdpunkter förekommer i början av andra akten där barnhemsbarnen gör en egen version ”Never Fully Dressed Without a Smile”.

Jessica Öhman tar lustfyllt ut svängarna i rollen som den vulgära och elaka barnhemsföreståndaren miss Hannigan. Mitt i allt gapande och grimaserade lyckas hon även ge publiken en liten skymt av den egentligen ensamma och besvikna människa hon är. Det är fint. Niklas Troberg visar prov på en riktigt vacker sångröst i den annars rätt tillknäppta rollen som miljonären mr Warbucks. Caroline Furbacken sprider innerlig värme omkring sig som hans privatsekreterare Grace Farell, som blir Annies första vuxna vän. Att hon som bekant dessutom har en fantastisk sångröst kommer ju inte som en överraskning. Stefan Gustafson och Sofia Eriksson gör stabila insatser som det lömska men komiska gangsterparet Rooster och Lily, som har sitt stora sångnummer i den jazzigt riviga ”Easy Street”. Jan-Erik Berglund spelar president Franklin D. Roosevelt med cigarettmunstycke i mungipan.

Över huvud taget har Petronella Wester åstadkommit en tajt ensemblekänsla tillsammans med koreograf Erica Dunder. Såväl sång som agerande sitter där det ska.

Föreställningen är dock lite för lång. Tempot saggar i andra akten. Och när upplösningens klimax väl kommer går det över så fort att man inte hunnit börja bekymra sig för den fara Annie svävat i. Det är naturligtvis en kostnadsfråga, men lite saknar man allt en levande orkester till en musikal som denna. Det blir inte samma sak med förinspelad musik.

Scenograf Jonas Love Danielsson har skapat en enkel men förvånansvärt flexibel scenbild med stora kvadratiska block som roteras allt eftersom scenen förändras från barnhem till slum till miljonärspalats, mot projicerade bakgrundsbilder på backdropen.

En särskild eloge måste ges de dräktansvariga Gunilla Nilsson och Lena Andersson som skapat en rik och samordnad uppsättning kläder till den stora ensemblen.

Sammanfattningsvis bjuder Teater Alandicas ”Annie” på en stunds välkommen och välljudande verklighetsflykt i optimismens tecken.