I sak är det inte mycket men omfattningen av Justitieministeriets fortsatta regelvidriga hantering av den åländska självstyrelsen börjar bli besvärande såväl för åländska politiker, ansvarig minister samt för själva Justitieministeriet. Att konsekvent frånse gällande lagstiftning gällande kravet att tillgodose Åland med svenskspråkiga översättningar är inne i ett alarmerande stadium.
Denna ledarsida har behandlat frågan tidigare och kommer så även göra i fortsättningen. Åland ska behandlas i enlighet med vad som är stipulerat kring åländsk självstyrelse. Justitieministeriet har inte rätt till att agera på det här sättet och gång på gång frångå kravet att tillgodose Åland med svenskspråkigt material. Det sänder i värsta fall en tydlig signal att lagar inte är till för att följas och att den åländska självstyrelsen inte är värd att bevara.
Om inte ett Justitieministerium behöver agera enligt lag behöver i så fall andra göra det?
Kansliminister Nina Fellman (S) säger att Justitieministeriet är det ministerium som försöker mest. Det gör ju att frågan blir än allvarligare. Om det är så att Ålands landskapsregering anser att Justitieministeriet är de som försöker mest – var lämnar det då de andra ministerierna?
Att vi har ett problem med finländska myndigheter som vägrar tillställa Åland handlingar på svenska är ingen nyhet men en gräns måste dras. Hur länge ska vi på Åland rycka på axlarna och enbart skicka tillbaka ett svar där vi meddelar att vi inte kan svara för att det inte är på svenska? För det agerande vi hittills visat upp går många gånger likna vid en axelryckning. Kanske för att nästa steg är svårdefinierat. För vilka faktiska vägar är egentligen möjliga för Åland? Och framförallt är det offentliga Åland villiga att ta de konsekvenser ett sådant steg kan få?
Nu har vi ett val på inkommande. Svenskans roll i Finland är under ständig press. Det är en situation som är utmanande även för Åland. Som även påtalats i tidigare ledafre är detta inte en fråga om vem man hejar på i ishockey eller att det är bra att kunna språk utan vad vi på Åland lagligen och folkrättsligt har rätt till.
Vad vill de åländska lagtingskandidaterna göra för att säkra fortsatt service på svenska och vilka är kandidaternas självstyrelsepolitiska visioner? Det hade varit intressanta frågor för väljarna att få svar på innan det är dags att lägg sin röst i valurnan.
Ett är säkert – det är vi på Åland som måste ta tag i språkproblematiken själva. Att tro att finska staten ska hitta lösningar på detta är att hoppas för mycket. Att hoppas att en Ålandsvän, som justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) de facto är, ska lösa frågan är att hoppas på för mycket. Det visar Justitieministeriets upprepande agerande i strid med självstyrelsen tydligt på.

Daniel Dahlén