Straffavgifter från ÅHS för patienter som vårdats färdigt på klinik men inte kunnat ges plats inom äldrevården i tid efter utskrivningen från sjukhuset ifrågasätts av den kommunala sektorn i onsdagens Ålandstidning.
En bild målas upp där kommunerna enbart i år har betalt mer än 125.000 euro för tjänster som landskapsregeringen tidigare stått. för. Kommunerna ser gärna att landskapsregeringen fortsätter stå för notan eller att ökade landskapsandelar ska finansiera detta. Landskapsregeringen ser däremot att detta är kommunernas sak att ordna. Friska patienter ska inte vårdas på sjukhuset, utan det är kommunerna som ska stå för vården, enligt socialminister Wille Valve (MSÅ).
Frågan berör bara en av många utmaningar som de åländska kommunerna står inför. Sittande landskapsregering uppfattas, av kommunala företrädare, vara ivrig med att föra ut kostnader på kommunerna. Det i sig är inget ovanligt, utan många tidigare regeringar har gjort samma resa både på Åland och runt om på andra håll i Skandinavien.
Däremot så har vi kommit emot en klar och tydlig gräns. En gräns som gör att kommunerna får svårt att klara sig och en gräns som även gjort att eventuella kommunsammanslagningar inte kommer att lösa frågan, utan det krävs att man från politiskt håll samtidigt tar i bruk omfattande sparprogram i samband med kommunsammanslagningarna eller nedskärningar i servicenivåer. Detta oavsett hur många kommuner vi har i framtiden.
Dessa frågor kommer säkerligen debatteras kring de kommande veckorna inför valet. Med detta sagt är straffavgiften i sig inte kanske det primära vi ska diskutera, utan individen bakom siffrorna.
Bakom straffavgifterna finns det människor, ofta äldre personer, som har arbetat och slitit och betalat skatt till den kommun de bor i. Personer som på ålderns höst behöver lite mer omsorg och hjälp. Många av de åländska kommunerna har en fin äldreomsorg som är personlig och där individen står i centrum. Där det ordnas ett nytt hem när du inte längre har möjligt att bo kvar i ditt gamla. Ett nytt hem där du kan känna dig trygg och där du ofta får nära till gamla vänner och bekanta.
Det är dock ett högt tryck på dessa platser och dessutom har inte alla kommuner möjligheten att med kort varsel ordna plats för den som behöver. Att i den situationen börja se det som en fråga om ekonomisk fördelning mellan olika offentliga myndigheter är inte direkt en trevlig väg att vandra. Det är trots allt ur samma ficka som betalningen sker–det vill säga från var och en av oss skattebetalare.
Vad som är bäst för den enskilda måste därför alltid stå i fokus i en dylik situation. Den ekonomiska fördelningen mellan myndigheter ska inte vara avgörande. Tyvärr kan dagens system i värsta fall leda till att frågan om finansiering sätts framom den enskildas bästa utgående från de kommunala förutsättningarna att ta emot individen. För även om summorna förhållandevis kan kännas små är det summor som är svåra för de åländska kommunerna att täcka upp. I synnerhet om det, vilket är vanligt i dessa fall på grund av sakens natur, inte finns tillräckliga medel upptagna i kommunens budget.
Fokus bör i stället ligga på individen. Hur det offentliga tillsammans ordnar om att var och en av oss som behöver hjälp får den hjälp vi behöver när vi blir äldre eller sjuka. Det får inte bli en fråga i ett spel om landskapsandelar eller kommunernas framtids varande.
Daniel Dahlén
