När lagtinget debatterade närings- och arbetsmarknadspolitik i måndags varnade Anders Eriksson (ÅF) för att en ökande arbetslöshet kan utgöra en grogrund för rasism och främlingsfientlighet.
Det handlar, slår han fast, om en tickande bomb som bara kan desarmeras genom en aktiv arbetsmarknadspolitik. Politikerna måste ta problemet på allvar och gemensamt göra något åt det.
Barbro Sundback (S) replikerade med att det är illa att ”redan nu sprida sådana hotbilder”.
Anders Eriksson sade också att främlingsfientligheten redan finns inom flera områden. Vilka svarade han inte på, trots en rak fråga från Sundback.
Replikskiftet mellan de två lagtingspolitikerna belyser en viktig fråga och en svår balansgång.
Det är klart att det finns rasism och främlingsfientliga strömningar på Åland. Varför skulle just vi vara förskonade?
Åsub gjorde en undersökning om upplevd diskriminering för några år sedan. Nästan hälften av deltagarna med icke nordiskt modersmål hade då upplevt sig diskriminerade på Åland, bland annat på grund av sitt utländska namn, sitt språk eller sitt utseende. De flesta hade blivit utsatta fler än en gång.
Fördomarna vädras på fotbollsläktare, i diskussioner på Facebook, i krogkön och på gatan.
Barbro Sundback har rätt i att politiker ska undvika att skapa hotbilder. Det är bara att slänga en blick mot väster och öster för att se att en politik som vinner på folks rädsla är både framgångsrik och farlig.
Men när Anders Eriksson säger att en hög arbetslöshet kan utgöra en grogrund för rasism avser han nog varken att sprida en hotbild eller vinna enkla röster i den här frågan. Inte med tanke på att Ålands framtid var ett av de partier som i valet 2011 tydligast lyfte fram frågor kring integration. Han ser helt enkelt ett potentiellt problem och vill mota Olle i grind.
Sedan kan man förstås i sak diskutera om en ökad arbetslöshet är det som i första hand bidrar till främlingsfientlighet. Men större betydelse har kanske den politik som förs och framförallt hur politikerna talar om invandring.
På Åland finns inga främlingsfientliga partier, åtminstone inte än så länge.
Det offentliga rummet är precis rätt plats för att debattera frågor om främlingsfientlighet, se potentiella missnöjeshärdar och för att bjuda på motstånd och mobilisera krafterna.
Det verkar råda politisk samsyn om hur viktig inflyttningen är för samhällets tillväxt. Utnyttja den styrkan och lyft fram fördelarna med inflyttningen. Eller gör som Eriksson: försök identifiera potentiella missnöjeshärdar som kan skapa ökad misstro.
Motsatsen, att blunda och tiga, är helt enkelt ett mycket sämre alternativ.
Annika Kullman
