På sätt och vis kan man säga att medierna lyckats väl med sitt uppdrag. Att spegla verkligheten som den ser ut.
JÄMSTÄLLD JOURNALISTIK, finns den? Den frågan ställer Ålandstidningens krönikör och jämställdhetschefen Vivan Nikula i en krönika fredagen den 9 november. Mitt svar: Ja, den finns - men medierna, inklusive Ålandstidningen, har fortfarande en bra bit kvar dit.
I GÅR FÖRMIDDAG roade jag mig med att räkna antal kvinnor och män på bild på Ålandstidningens förstasida under oktober. Saldot blev 65 kvinnor och 62 män. Klart godkänt. Jag tror att det är ett resultat av att vi på redaktionen varje dag manar oss själva att vara jämställda. Vi måste ha kvinnor i tidningen, lyder mantrat. Vi vet att det annars snabbt blir slagsida mot gubbsen.
MEN ATT ANDAS ut för att ettan varit jämställd under en månad skulle vara förhastat. På nyhetsplats brukar det vara en annan femma. Så också i oktober. Männen dominerar stort, med 77 bilder mot 32 bilder på kvinnor på det första nyhetsuppslaget. Det är definitivt inte godkänt. Och ett tecken på att Vivan Nikulas fråga är berättigad.
PÅ SÄTT OCH vis kan man säga att medierna lyckats väldigt väl med sitt uppdrag. Att spegla verkligheten som den ser ut. Män sitter fortfarande på flera maktpositioner, framför allt inom näringslivet. När tidningar skriver om vad bolag, organisationer och myndigheter har för sig är det därför ofta en man som intervjuas.
LANDSKAPET HAR på många sätt kommit långt i arbetet för jämställdhet.
Men många maktcentra är fortfarande männens revir. Manligare bransch än livsnerven i den åländska ekonomin, rederierna, får man exempelvis leta efter. Medierna är en del av ett samhälle som fortfarande väntar på att bli mer jämställt.
MEN SJÄLVFALLET har också medierna här ett ansvar. Vi journalister återger inte bara passivt en bild av samhället, vi är i högsta grad med och målar den. Om medierna bara lyfter fram manliga direktörer så är det så det ser ut. Den som syns, den finns. Att chefer ofta är män kan därför inte vara en ursäkt för ojämställd journalistik. Mediernas jobb är att skrapa under ytan. Genom att inte bara fråga makten vad den beslutat. Utan också dem som besluten påverkar. Och de är ofta kvinnor.
DET HANDLAR inte heller bara om att räkna kvinnor på bild utan också om vilken nyhetsvärdering som görs. Det är inte sagt att män och kvinnor uppfattar nyheter på samma sätt.
Jag kan bara se till mitt eget köksbord där åsikterna brukar gå rätt vilt i sär om vad som egentligen är en större nyhet.
Könsstereotypt och generaliserande? Javisst.
Men min bestämda uppfattning är att det som kvinnor uppfattar som en nyhet inte alls behöver ses som det av män.
Konsten är att hitta balansen.
KLART ÄR ATT den jämställda journalistik som Vivan Nikula efterlyser måste vara målsättningen för varje tidning som vill vara en tidning för alla. Och inte bara därför.
Utan också för att det för medier alltid är en bättre affär att vara bredare än att vara smalare. Det som exempelvis gjort Aftonbladet till en upplagesuccé medan Expressen gått kräftgång sägs vara kvinnorna. Expressen har fastnat i en grabbig kvällstidningsjargong medan Aftonbladet målmedvetet sökt upp det kvinnor vill läsa om.
Jämställdhet är en lysande idé på många sätt.
Niklas Lampi