Det var i vintras som den 30-årige Salem Zahda Aldarcazallie tog emot SVT-Sportens Sportspegelpris tillsammans med domarobservatören Dan Bergh på den svenska idrottsgalan.
Salem Zahda Aldarcazallie, även kallad ”Sam”, är fotbollsdomaren som flydde sitt krigshärjade hemland Syrien och kom till Ljusne, Sverige hösten 2014.
Sam är ett av många exempel på hur idrotten, för många, kan vara en väg in i ett nytt samhälle. Ett exempel på hur idrott och politik, i sina ljusaste stunder, kan bilda en vacker och viktig symbios.
Men vi måste ändå börja med att ställa oss frågan: Hör idrott och politik verkligen ihop? Visst gör de det. Allt annat vore lögn.
Vid friidrotts-VM i Moskva 2013 blev Emma Green Tregaro internationellt känd. Inte som höjdhopperska men som jämställdhetskämpe.
Det var inte att hon hoppade in som femma i VM-finalen som skapade rubriker. I stället var det hennes regnbågsfärgade naglar, vid en tävling i det antihomo-lagstiftande Ryssland, som satte debatten om homosexuellas rättigheter på agendan.
Vi minns också ”the black power salute”, eller ”the human rights salute” som 200-meterslöparen Tommi Smith själv kallade den, från OS i Mexico City 1968. De svarta nävarna i luften anses än i dag vara ett av världshistoriens främsta politiska ställningstaganden i samband med ett idrottsligt evenemang.
Politik är, vare sig man vill det eller inte, en del av idrotten. Hur skulle annars diktatur-stämplade länder som Kina och Ryssland – i modern tid – föräras med såväl vinter- som sommar-OS? Och hur resonerade egentligen FIFA:s (red.anm. fotbollens världsorganisation) exekutivkommitté när den utsåg Qatar som värd för fotbolls-VM 2022? Förutom att klimatet inte tillåter spel utomhus under sommarmånaderna är Qatar dessutom en av världens mer utpräglade diktaturer.
Det handlar om politik. Och pengar.
Men det finns alltså en annan sida av samma idrottspolitiska mynt. En sida som inte definieras av mutor, PR-kupper och dolda agendor.
Åtskilliga studier inom idrottsvetenskaplig forskning ger stöd för att idrott fungerar som en viktig grogrund för integration men också fred.
Den brittiske idrottsforskaren Andrew Adams menar att barriärer mellan människor kan överbryggas om man hittar andra vägar för social gemenskap som inte är påverkade av etnicitet, religion och kultur. Han syftar på exempelvis idrott.
Idrott har nämligen en förmåga att lära sina utövare samarbeta kring gemensamt uppsatta mål som därigenom kan bryta barriärer och ofta åsidosätta olikheter. I idrott är det i stället viktigare att vinna matcher, hoppa högre eller simma snabbare.
När Salem Zahda Aldarcazallie, alltså Sam, kom till Sverige var det genom idrott han integrerades bäst. För i Syrien var Sam, förutom fotbollsdomare, även simtränare. När man på medborgarkontoret i Ljusne fick reda på detta involverade man honom snabbt i först Söderhamns simsällskap där han träffade Dan Bergh, som sedan värvade honom som domare till Hälsinglands fotbollförbund.
Genom idrotten fick Sam ett sammanhang. Han kände sig behövd, fick nya vänner och lärde sig svenska.
När Salem Zahda Aldarcazallie tog emot sitt pris på Idrottsgalan 2016 framförde han sitt tacktal på svenska. Osäker på formuleringen men tvärsäker på innebörden konstaterade han:
–Alla idrottare är en familj i världen och vi pratar samma språk.
Och beslutet att tilldela division 4-domaren Salem Zahda Aldarcazallie och domarobservatören Dan Bergh Sportspegelpriset? Så klart ett politiskt ställningstagande som säger: Här är alla välkomna.
Victor Sundqvist