Under våren 2014 presenterade EU-kommissionen ett förslag om en ny ekoförordning. Detta för att främja mer ekologisk produktion samt för att förstärka tilliten till den officiella ekomärkningen som unionen använder sig av. Förordningen har de senaste åren väckt mycket uppståndelse och debatt, då den i sin senaste revidering bland annat innebär att ekologisk växthusodling i Sverige, Finland och Danmark i sin nuvarande form kommer förbjudas efter 2020 och omöjliggörs efter 2030. Fram tills dess har redan godkända ekologiska odlingsarealer dispens.
EU definierar i sin bakgrundsutredning ekologisk odling som följande: ”Ekologiskt jordbruk innebär ett övergripande system av jordbruksförvaltning som inbegriper en produktion av matvaror som kombinerar de miljömässigt bästa och mest klimatvänliga metoderna, en stor biologisk mångfald, bevarande av naturens resurser och tillämpande av en hög standard gällande djurens välbefinnande samt en produktkvalitet som går i linje med efterfrågan från ett växande antal konsumenter av produkter producerade med hjälp av naturliga substanser och processer.”
I Norden odlas nu de ekologiska växthusgrönsakerna oftast utan någon kontakt med jorden, genom odling i krukor eller avgränsade växtbäddar. Problemet ligger i att den nordiska jordmånen allt som oftast är för kall för att rötterna ska trivas. Växthus i Norden behöver rent logiskt mycket mer uppvärmning än odlingarna i de sydligare delarna av Europa. Klimatet här gynnar helt enkelt inte odling året om.
Här hittar vi problematik som verkar både för och emot nordisk ekologisk växthusodling. Odlingen är väldigt viktig för de nordiska samhällena, där konsumenterna suktar efter närodlade och ekologiska varor. Jordbruket ser till att landsbygden får liv och rörelse och hjälper jordbrukssektorn att överleva.
Samtidigt är det befogat att se kritiskt på det hela. Tomater går att använda som ett exempel. De trivs med en temperatur kring 15 till 20 grader celsius. En kall vinter kan man i Finland nå en temperatur på minus 20 grader celsius utomhus. Mängden energi som krävs för uppvärmning av växthus inte är i samklang med definitionen av ekologiskt jordbruk. I rapporten gällande de finska hushållens miljöutsläpp ser man också att finska familjer är värre än genomsnittet, på grund av hemmets uppvärmning och elförbrukning och att dessa i relativt liten grad kommer från förnyelsebara källor. Applicerar man denna vetskap så träder problematiken med nordiska växthus ännu tydligare fram.
För att lösa detta dilemma krävs innovationer. De nordiska länderna behöver sin ekologiska livsmedelsproduktion samt möjligheten att utveckla den, här finns nu ett lysande tillfälle att göra det. Att kompromissa på miljön torde heller inte heller vara ett realistiskt alternativ.
2013 var Danmark och Sverige, enligt Eurostat, två av de flitigaste konsumenterna i EU av ekologiska produkter. Statistiken visar också att finländare framför allt väljer ekologiska mjölk-, kött- och spannmålsprodukter. Grönsaker ligger därmed i underkant statistiskt och inom många områden är produktionen därför inte hotad av förordningen.
Det är dock ett faktum att de finländska och åländska jordbrukarna står inför en utmaning. Det viktiga ligger i att inte se detta som undergången utan i stället som en utvecklingsmöjlighet. Nu bör nationella och lokala myndigheter hjälpa till att uppmuntra innovationer och nytänkande. Med rätt fokus kan Finland och Åland ligga i framkant inom den ekologiska odlingen och vara ett föredöme år 2020, utan någon jordbruksdöd som följd av förordningen.
Alexandra Gäddnäs