Att bedriva detaljhandel är ett sätt att leva. Många av de köpmän (vilka för övrigt oftast, trots namnet, är kvinnor) som bedriver detaljhandel lägger ner all sin vakna tid på att hålla i gång sitt företag. De kämpar dag och natt för att få ihop det, för att kunna betjäna kunder och det samhälle som företaget verkar i.
Men det blir allt svårare att jobba som köpman och småföretagare. Omfattande näthandel och stora kedjor pressar priserna till en sådan grad att till och med de stora kedjorna, som till exempel Expert och OnOff går i konkurs. Att vara köpman är inte heller så glamouröst och välbetalt som det ofta ges sken av i debatten.
På Åland är vi vana vid att ha ett digert utbud av små butiker, drivna av enskilda individer. Men under de senaste åren har detta ändrats. De stora centralstyrda kedjorna har hittat till Åland. Kedjor som visserligen bidrar till samhället med att erbjuda arbetsplatser, men samtidigt betalar många av dem till exempel ingen samfundsskatt utan eventuella vinster flyttas till huvudkontoren och beskattas där kontoret befinner sig. Ofta deltar de inte heller i samhället genom att sponsra den lokala idrottsklubben eller kulturföreningen.
Resultatet blir att våra öar får mindre intäkter och vi blir allt mer lika andra regioner vad det gäller utbud. Därmed mister Åland även lite av sin särart och attraktionskraft. Med detta sagt så finns det många företag på Åland som tillhör kedjor men inte är centralstyrda. En sådan utveckling är svår att förbise och det är en hybridlösning som är bra för samhället. Företagen kan genom att vara anslutna till en liknande kedja eller upphandlingsorganisation vara med och priskonkurrera samtidigt som det finns en lokal köpman eller företagare bakom. Företagarens självständighet kvarstår samtidigt som samhället som helhet, genom att det är ett åländskt bolag som driver verksamheten, får både arbetsplatser och samfundsskatter.
Vid intåget av de olika centralstyrda kedjorna fanns det en förhoppning om att fler skulle välja att handla mer på hemmaplan. Att handeln skulle öka och att vi skulle kunna behålla mer av våra egna pengar.
Siffror från Ålands statistik- och utredningsbyrå visade klart och tydligt att de åländska hushållen konsumerade varor och tjänster till ett genomsnittligt värde av 3.927 euro per år utanför Åland. Nu, några år senare, ser vi en utveckling snarare än att ett flertal butiker lagt ner sin verksamhet och utbudet av antalet butiker minskat. Samtidigt ger uppgifter till Ålandstidningen gällande att handeln i sin helhet inte ökat på Åland utan att ålänningarna fortsätter att handla utanför Åland. Den här ekvationen blir svår att få ihop för den lokala köpmannen.
Likt den åländska livsmedelsbranschen borde därför de åländska köpmännen samla sig och jobba för att fler ska handla hemma. Inte med en motiveringen att det är åländskt utan med motiveringen att de är närmare kunderna, att Åland kan konkurrera med priser och att utbudet finns här.
Framför allt måste den åländska handelns synlighet öka. Det finns möjligheter till att bli bättre på att berätta om det stora utbud som finns. Lyfta de mervärden som finns med det åländska. På samma sätt som livsmedelsbranschen så förtjänstfullt gjort. Många gånger med ett aktivt penningstöd från landskapsregeringen.
Att ålänningar sedan handlar på nätet och utanför Åland är något som är naturligt för individen, som ibland vill ha omväxling. Men det finns inte heller något som talar emot att inte åländska köpmän kunde öka sin attraktionskraft utanför Åland. En seriös satsning tillsammans med turistbranschen kunde öka den åländska handeln.
Det finns enorma möjligheter. Med lite mer samarbete och lite mer visioner kan vi även i framtiden ha kvar vårt fina utbud av köpmän och lokal handel. Det om något är hållbart.

Daniel Dahlén