Ett dygn efter att samtliga oppositionsparter, i olika grad, ställt misstroende mot ministrar i den sittande regeringen tog statsminister Stefan Löfven (S) till orda. Det var en frän statsminister som gärna ville framstå som förbannad, men mest lät förnärmad över att de andra partierna hade mage att ifrågasätta hans ministrar.
Samtidigt som han kallade oppositionen för ”fullständigt omdömeslös”, talade högt och brett om brott mot konstitutionell praxis och till och med hann fräsa åt en journalist som pratade lite för högt, hade han uppenbarligen andra planer.
De två nya ministrarna Heléne Fritzon (S) (migrationsminister) och Tomas Eneroth (S) (infrastrukturminister) presenterades med tydligt tyngd på att de är duktiga på att samarbeta över blockgränsen. Löfven själv påtalade också ett antal gånger att samarbete över blockgränsen är viktigt.
Uppenbarligen är han sugen på en ny regering med Centern och/eller Liberalerna efter nästa val.
Nu valde alltså statsministern att spela bollen tillbaka till alliansen. Genom att låta två ministrar gå, men ta strid om den tredje ställde han Alliansen inför valet att backa hoten om misstroende också mot den omtyckte försvarsministern Peter Hultqvist (S), eller att fortsätta och riskera att framstå som att man bara är ute efter att märka regeringen.
När detta skrivs har alliansen ännu inte givit sitt svar.
Det som saknades i det upphettade tonläget under onsdag och torsdag är dock en reflektion över vad regeringskrisen trots allt handlar om.
Att transportstyrelsen, genom en osedvanligt naiv och klantig upphandling, äventyrat nationens säkerhet när man anlitade folk i Tjeckien att hantera sekretessbelagd information sades det inte mycket om.
Inte heller sades det mycket om att nästa steg i affären – att regeringen uppenbarligen är så undermålig i sin internkommunikation och internstyrning att denna högst vitala information inte nådde varken till den ansvariga infrastrukturministern eller den ytterst ansvariga statsministern.
I stället spändes bröstkorgar, det anlades strama miner och det användes förstärkningsord för att tävla om vem som tar mest ”ansvar”.
Att information som enligt Säkerhetspolisen kan skada rikets säkerhet hamnat i händer på folk som inte ska ha den är allvarligt. I länder med en större tradition av ansvarskrävande skulle förstås dessa ministrar och samtliga inblandade vid Transportstyrelsen åkt ut så snart regeringschefen insett allvaret i det hela.

Nu återstår att se om det blir misstroende mot försvarsministern, och om Alliansen kommer att väcka misstroenden också vid budgetbehandlingen senare i höst som man sagt att man ska.
I vilket fall har det svenska sättet att bedriva politik, där man gärna använder skarpa ord men ogärna sätter hot i handling, förändrats. Vi lär få se fler misstroenden i framtiden, fler hämndaktioner.
Och kanske är det inte bara dåligt. Folk som gör ett dåligt jobb ska inte inneha de högsta befattningarna.

Jonas Bladh