Inte kräver heller de som delar ut sjöfartsstödet att rederierna ska köra med fartyg från trettiotalet.
DE URSPRUNGLIGA tyska projektorerna från trettiotalet ska bevaras. Biofåtöljerna ska finnas kvar, antingen i salongen eller genom omplacering. Biljettluckan ska också bevaras, "i oförändrat skick". Det är några av punkterna i kravlistan som landskapsregeringen och staden nu tagit fram. Den som uppfyller dem får ett stöd på 200.000 euro. Så hoppas man kunna rädda bio Savoy.
DET ÄR FULLT möjligt att bio Savoy kan leva kvar ett tag med hjälp av bidraget. Men vad händer när pengarna är slut?
De låsta dörrarna till Savoy ger en föraning.
Vad landskapsregeringen och staden nu säger är att allt ska fortsätta som förr. Huset ska restaureras, det är en nyhet. Men på det stora hela vill man in i minsta detalj ha kvar samma koncept - ett koncept som förmodligen är en av de främsta orsakerna till att Åland sen ett halvår står utan bio.
DET SKULLE vara fantastiskt om det fungerade. Få städer kan visa upp en intakt och fungerande funkisbiograf. Om någon är beredd att varsamt renovera huset, ta fram den tidsenliga atmosfären, ställa ut den anrika projektorn för påseende i ett café vid entrén och lyfta in en modern ljud- och bildanläggning så skulle det vara det allra bästa. På den punkten är de flesta i dag överens.
MEN SOM det ser ut nu står få på kö för att förverkliga den förhoppningen. Det gick så länge Tom Andersson var eldsjälen som gjorde allt. Det var han som var motorn, inte Erik Bryggman-stolarna och inte heller projektorn. Tvärtom kan man säga att bio-Tom lyckades hålla liv i bion trots stolarna och projektorn. Mot alla odds tog han hit premiärerna och gav ålänningarna chansen att se dem. Det är en kulturbragd. Men när han la av var det också slut på föreställningen.
DET HAR funnits gott om tid för den som vill ta över stafettpinnen att kliva fram. Men av allt att döma finns det få som tror att dagens upplägg långsiktigt kan bära sig.
Det finns med största sannolikhet underlag för en bio på Åland, det visar Norrtälje och andra mindre orter där det fungerar. Men publiken, van vid högupplösta filmer och toppljud hemma i soffan, nöjer sig inte med vad som helst.
Att kräva att en bioföretagare ska bevara det som bör bytas ut är därför att ge sämsta förutsättningar att lyckas. Inte kräver heller de som delar ut sjöfartsstöd att Viking Line ska köra med fartyg och inredning från trettiotalet.
DEN TYDLIGASTE effekten av biobidraget kommer därför sannolikt inte att bli att Åland säkrar framtidens bio. Utan att man långsiktigt slår undan benen för den. Vem vill med egna pengar bygga en ny bio när grannen får 200.000 i bidrag för att köra vidare i gamla spår? Konkurrensen skulle inte vara snedvriden, den skulle vara sönderslagen med tanke på hur liten den åländska biomarknaden är. Kvar skulle biobesökarna stå med en bio som klistras fast i gårdagen med en lång kravlista. Och som snart måste få mer konstgjord andning för att överleva.
ATT ÖVERHUVUDTAGET ge bidrag för en bio är långt ifrån en självklarhet.
Men om regering och stan vill gå in med pengarna skulle det vara mer framsynt att ge dem som startkapital för den som vill köpa in en modern bioanläggning, som sedan kan installeras i Savoy, kk-huset, en återuppstånden Kinoteater, ungdomslokal, krog eller annan lokal. När det gäller projektorer från trettiotalet finns en annan myndighet som är specialiserad på att ta hand om sånt. Museet.
Niklas Lampi