Ser man krasst på syftet varför fotbollsklubbar fostrar lokala talanger är det för att regelbundet kunna producera spelare som sedan kan tillföra något på planen, oavsett division. Det skapar kontinuitet, en särskild identitet och är ofta lönsamt rent ekonomiskt.
När IFK Mariehamn i år spelar sin tionde ligasäsong kan man konstatera att juniorverksamheten inte lyckats hålla jämna steg med den övriga utvecklingen – och det hämmar såväl klubben som åländsk fotboll.
Visserligen har fostrandet resulterat i att hundratals åländska barn och unga fått fina minnen och god fysik, men slutprodukten – kvalitativa fotbollsspelare – lyser med sin frånvaro. Kvaliteten tvingas man i stället hämta utifrån och det bäddar för att IFK fortsättningsvis kan titulera sig ett ligalag. Även om det kostar lite extra.

Men vad som händer den dagen IFK ramlar ur Tipsligan alternativt inte har det åländska näringslivets generösa pengaflöde att luta sig tillbaka på är en aktuell fråga. Speciellt nu när publiksnittet successivt går ner och resultaten placerar grönvitt nästlängst ner i tabellen.
Ligakonkurrenten TPS tvingades inför säsongen rensa i truppen och det på grund av dålig ekonomi. Med ligans lägsta spelarbudget och en drös juniorer ligger man – till IFK:s stora glädje – förvisso sist i ligan, men man gör prestationsmässigt inte bort sig. Något som IFK skulle göra om man hade en liknande budget att spela med.
När vi genom åren varit bortskämda med åländska fotbollsproffs som Mats Gustafsson, Jani Lyyski, Daniel Sjölund, Tommy Wirtanen, Mika Niskala med flera – som alla represtenterat såväl IFK som diverse olika klubbar i Norden och Europa – ser vi nu ut att gå bet.
Med begränsade förutsättningar och endast ett upptagningsområde på 28.500 människor kan man inte förvänta sig att ett ligalag från Åland en dag ska kunna bestå av merparten lokala förmågor. Men när nu tio unika ligaår passerat är resultatet ändå skrämmande.
En handfull juniorspelare från de egna leden har varit bra nog att få chansen, men ingen av dem har i slutändan lyckats ta steget fullt ut och blivit en ligaspelare av rang på tio år.

Blickar vi framåt ser det inte mycket ljusare ut sedan en schism mellan ligalaget IFK Mariehamn och division 3-laget FC Åland (tidigare SIFFK) för några år sedan avslutade ett farmaravtal lagen emellan. Ett farmaravtal som, ur ett åländskt fotbollsperspektiv, hade potential.
Avtalet bildade nämligen en form av trappstegsmodell, om än med få trappsteg, där juniorspelare från i princip hela fasta Åland kunde slussas in i seniorfotbollen via division 3 till ligan. Det gav även utrymme för ”bänknötande” IFK:are, däribland juniorer, att få frekvent matchträning. Ett avtal som gynnar alla inblandade parter, men som ändå avslutades med buller och bång.
IFK är dock inte utan farmarklubb utan tecknade i december 2012 ett samarbetsavtal med division 2-laget Ekenäs IF. Det har förvisso resulterat i att den åländska klubben signerat Robin Sid samt lånat in ett fåtal spelare vid ett fåtal tillfällen, men inte i mer än så. Man kan egentligen se avtalet som en slingrig och enkelriktad landsbygdsväg där trafiken nästan enbart går från Ekenäs till IFK. Undantagen är väl åländske Erik Lundberg och Ekenäsbördige Robin Sid, som ambitiöst nog tagit båten över till Finland en handfull gånger för att få speltid. I övrigt verkar intresset från IFK:s reserver och utfyllnadsspelare vara tämligen svalt och för unga seniorspelare, som är för gamla för juniorlag men inte tillräckligt bra för seniorlaget, resulterar det i avsaknad på matchträning. Och det i en kritisk ålder där det optimala skulle vara det motsatta: mycket matchspel.

I stället för att tillsammans försöka dra åt samma håll och arbeta för samma sak duellerar IFK Mariehamn och FC Åland numera i något som mest kan uppfattas som en helt onödig tuppfäktning.
En maktkamp mellan två åländska fotbollslag, med två separata fotbollsakademier, där det förstnämnda laget titulerar sig ”hela Ålands fotbollslag” medan det andra ser sig som ”hela Ålands lag”.
En tjurskallig maktkamp där det egentligen är helt obetydligt vem som vinner eftersom alla förlorar på det. Just nu är ingen av dem hela Ålands lag.

Victor Sundqvist