”Det är ett stor bedrägeri mot det amerikanska folket”. Så beskrev USA:s president Donald Trump det egna landets valsystem med förhandsröstning. Nej, det är inte överraskande – tyvärr – men ett tydligt exempel på vad Trump är villig att göra för att säkra sin egen framgång.
Trump har gjort en del saker bra, han lyfte amerikansk ekonomi, han har legat bakom några fredsavtal i Mellanöstern, han har inte startat krig. Men det vi utomstående, ickeamerikaner, förmodligen kommer att minnas från fastighetsmogulens tid i Vita huset är alla de gånger då han tjänat blott sig själv. Gångerna han chickanerat posten som det amerikanska folket gav honom 2016, och gångerna han hellre kramat en diktator än varit vänlig mot en allierad demokrati.
Om onsdagens utveckling, där demokraten Joe Biden sakta men säkert kröp i kapp och förbi i rösträkningen, står sig också över de närmaste dagarna och genom eventuella domstolsprövningar blir det ett typiskt slut för Donald Trumps presidentskap.
På valnatten hotade han dra stater inför Högsta domstolen (ja, den han fyllt med tre domare under mandatperioden) om de inte slutade räkna röster. Röster som miljoner amerikaner valt att lägga i förväg, i de flesta fall av rädsla för den coronapandemi Trump varit usel på att hantera.
Under gårdagen satte presidenten igång med sitt eviga twittrande. ”I går var jag i ledningen, ofta i ordentligt, i många nyckelstater, nästan alla demokratiskt styrda och kontrollerade. Sedan började de, en efter en, försvinna när överraskande röstsedelsdumpningar skulle räknas. MYCKET KONSTIGT” skrev presidenten.
Nej, det är inte konstigt alls. Inte för någon. Demokratiska väljare har sedan veckor tillbaka konstaterats förhandsrösta i betydligt högre utsträckning än republikaner. Då är det knappast överraskande att Joe Biden vinner i slutet av rösträkningen när just dessa röster sparats till sist.
Det här vet Donald Trump förstås. Men liksom så mycket han gjort under sin mandatperiod skyr han heller inte nu några medel för att skapa egen vinning.
Han gör det dessutom fullt medveten om att myndigheter och medborgare är oroliga för upplopp och stök i samband med valet. En ansvarstagande ledare väljer då inte att öka trycket ytterligare, en ansvarstagande ledare försöker lugna ned stämningen. Chris Wallace, Fox News rutinerade ankare, konstaterade att ”situationen är lättantändlig, och Trump slängde en tändsticka på den”.
En stilla förhoppning är att president Trump och hans barnsliga, själviska och oansvariga sätt får lämna Vita huset den 20 januari.
I stället ska Joe Biden flytta in. Det är knappast den räddning USA behöver efter fyra destruktiva år med Donald Trump.
När detta skrivs på onsdagseftermiddagen ser Biden ut att trots allt reda ut valstormen och kämpa sig förbi Trumps siffror tack vare den omfattande förtidsröstningen bland de demokratiska väljarna.
Men vi ska vara på det klara med att han gjort en mycket svag valrörelse. Inte minst den sista månaden har Biden tyckts se just så gammal och trött ut som Donald Trump i hånande ordalag utmålat honom att vara. När Trump besökte fem–sex stater den sista kampanjhelgen valde Biden att göra ett framträdande. Opinionssiffrorna dalade också för Biden de sista dagarna och timmarna inför vallokalernas öppnande.
Joe Biden och Demokraterna verkade säkra på att nyckelstaten Florida skulle rösta blått i det här valet och överge Trump. Men det var en rejäl felberäkning. I stället för vinst och en lugn seglats mot seger i valet i sin helhet, blev det en för Florida ovanligt stor förlust.
I stället fick Biden hitta den kanske svåraste vägen till vad som nu ser ut att trots allt bli en seger.
Ändå är fyra år med Joe Biden bättre än fyra år till med Donald Trump. Inte minst på våra breddgrader är en stabilare amerikansk president, som lovat återställa ordningen i säkerhets- och utrikespolitiken, en säkerhet i en allt mer orolig tid.
Lägg därtill att Joe Biden faktiskt har ett program för att möta klimathotet. Det kunde vara bättre, men till skillnad från Trump tar han problemen som något riktigt.
För USA behövs dock en nystart. Det blir det knappast den här gången. I stället får de djupt splittrade amerikanerna hoppas att de båda partierna kan skaka fram kandidater som vill ena nationen, snarare än att dela den ytterligare, till nästa val.
Det är bara fyra år kvar.

Jonas Bladh