För ett par veckor sedan fick Timo Soini riksdagens förtroende att fortsätta som utrikesminister. Fyra oppositionspartier hade väckt misstroende mot honom på grund av hans abortmotstånd och en rad uttalanden om kvinnors rättigheter, bland annat i hans blogg. Soini har berömt Argentina för att landet inte luckrat upp sin hårda abortlag och på en resa som utrikesminister i Kanada deltog han i ett arrangemang anordnat av organisationen Pro Life som vill inskränka aborträtten.
De fyra oppositionspartierna anser att Soinis agerande står i strid med Finlands utrikespolitiska linje och med regeringsprogrammet. Kvinnors och flickors ställning och rättigheter och att främja jämställdhet är det första av fyra prioriterade områden i Finland utvecklingspolitiska mål. Statsminister Juha Sipilä (C) har låtit meddela ”att flickors och kvinnors ställning samt sexuella och reproduktiva rättigheter är människorättsfrågor som är grundläggande för den finländska utrikespolitiken.” Trots det har Timo Soini alltså fått fortsätta att leda den utrikespolitik som han uppenbart inte stöder till denna del.
Timo Soini har försvarat sig med att han uttalat sig i abortfrågan som privatperson, att han har rätt till sin åsikt och att hans abortmotstånd var känt när han blev utrikesminister. Han har givetvis rätt att personligen tycka som han vill om aborter men som utrikesminister kan han inte gå emot landets linje.
I 66 länder, med 25,5 procent av världens befolkning, är abort helt förbjudet eller tillåtet bara om kvinnans liv är i fara. Bara 39,5 procent av världens befolkning lever i länder med fri abort.
Enligt världshälsoorganisationen WHO dör det uppskattningsvis 47.000 kvinnor varje år i världen på grund av osäkra aborter. Det betyder i snitt fem kvinnor i timmen. Varje år utförs cirka 22 miljoner osäkra aborter, abort görs nämligen oberoende av om det är fritt och lagligt eller inte.
Lagliga och säkra aborter räddar alltså liv, kvinnors liv. Att besluta sig för abort är sannolikt oftast ett svårt beslut men beslutet måste alltid vara kvinnans. Det är hennes kropp det handlar om, ”hennes reproduktiva rättighet”. Men det bryr sig utrikesministern tydligen inte om.
Timo Soini är katolik. I en färsk rapport från den katolska kyrkan i Tyskland slås det fast att mer än 3.600 barn och unga under åren 1946–2014 utsatts för sexuella övergrepp inom kyrkan. 1.600 gärningsmän är kända, det är 4,4 procent av de präster som varit verksamma under den här tidsperioden. Samtidigt är det klart att mörkertalet är stort, alla fall har inte blivit kända, dokument har förstörts eller manipulerats och verksamheten inom de katolska ordnarna ingår inte i utredningen.
Utredningen berör Tysklands katolska kyrka men sexuella övergrepp mot barn och unga inom den katolska kyrkan i en lång rad andra länder har uppmärksammats sedan 1980-talet. Många gånger har anklagelserna tystats ner och de utpekade har undgått straff. I somras lovade påven ändå att ta i med krafttag efter att det uppdagats att 300 katolska präster i Pennsylvania i USA ska ha varit inblandade i sexövergrepp mot barn.
Oberoende av vilka orsakerna är till att en del katolska präster ger sig på barn är det förstås fullständigt oacceptabelt och måste få ett slut. De skyldiga ska fram i ljuset, få straff och, då det behövs, även vård. Offren måste få upprättelse, stöd, hjälp och vård. Här kunde utrikesminister Timo Soini komma med uttalanden, skriva i sin blogg, gå i protestmarscher mot pedofilerna inom den egna kyrkan och uttala stöd för offren. Det gör han inte.
I Sverige hade en utrikesminister som är för att aborträtten inskränks antingen fått gå eller själv insett att han bör göra det. Så inte i Finland. Också i Finland kunde Timo Soini blivit utbytt för sin abortsyn men här gjorde hans partiordförande Sampo Terho misstroendeyrkandet till en regeringsfråga: Om inte regeringspartiernas ledamöter i riksdagen röstar för förtroende faller hela regeringen och därmed till exempel statsministerpartiet Centerns skötebarn nummer ett, vård- och landskapsreformen. Rättning i leden, alltså, trots protester från vissa kvinnliga ledamöter särskilt inom Samlingspartiet.
Partiet Blå framtid, med bara en dryg procent av väljarstödet, slåss för sin politiska överlevnad. Uppenbarligen anser man att det är lättare att hålla näsan ovanför vattenytan i regeringsställning än om man tvingas i opposition så här nära valet.
Efter omröstningen förklarade Centerkvinnorna sitt stöd för Timo Soini med att de röstade för regeringen, inte mot kvinnors rättigheter. Så hamnade kvinnofrågan, än en gång, i bakgrunden. Makten och det bekväma baksätet i ministerbilen är uppenbart viktigare än principer och kvinnors mänskliga rättigheter.
Och sedan undrar en del varifrån politikerföraktet kommer.
Kerstin Österman