Det mest troliga är att liberalerna och centern bildar stommen i Ålands nästa landskapsregering.
VALNATTEN BLEV liberalernas och Viveka Erikssons.
Partiet gör ett strålande val, går om centern och blir Ålands största. Ålands framtids Harry Jansson sa under valvakan att vi nog efter det här kan lägga ned allt vad valenkäter heter eftersom det bara är "palleralla". Han kan mycket väl ha rätt. Visst hade liberalerna medvind under valrörelsen. Men något sådant här trodde nog inte ens liberalerna själva att var möjligt.

BAKOM LIBERALERNAS framgång ligger ett målmedvetet fotarbete på oppositionsbänken. Partiet har under Viveka Eriksson betat av sakfråga efter sakfråga. Det arbetet bär nu frukt.
Men liberalernas framgång förklaras knappast bara av vad liberalerna gjort rätt utan också av vad socialdemokraterna gjort fel. Att sossarna backar från sex till tre mandat blev en vinstlott för Viveka Erikssons gäng. Liberalerna tar nu tillbaka det man förlorade till s 2003.
SPEKULATIONERNA KRING vem Viveka Eriksson ska bjuda upp till regeringsdans drog igång genast på valvakan på Arken.
Något klart besked om den saken ville Eriksson i går kväll inte ge. Men i segerintervjun i dagens Ålandstidning säger hon:
- Det finns stabilitet i mitten.
Det är en klar antydan vilken partner hon ser som sitt förstahandsval.
Centern.
DET MEST TROLIGA är därför att liberalerna och centern bildar stommen i Ålands nästa landskapsregering. Inte minst som också centern går framåt ett mandat, även om man förlorar titeln som största parti. Någon lag eller regel för att regeringen måste avspegla valresultatet finns inte. I princip kan alla valförlorare forma nästa landskapsregering, så länge de bara har en majoritet bakom sig. Men demokratiskt sett är det enda rimliga att valresultatet också syns. I regeringen. I ministerposter. Och i regeringsprogram. På den punkten gav väljarna i söndags kväll en tydlig signal till politikerna:

LIBERALERNA SKA hålla i rodret, tillsammans med centern som förste styrman. Om det behövs ytterligare någon roddare i regeringsbåten så ligger obunden samling väl till, efter ett bra val där partiet går upp från tre till fyra mandat. Innan regeringsprogrammet är undertecknat finns ändå en del att komma överens om. Inte minst liberalerna och centern står just nu långt ifrån varandra i synen på hur självstyrelsen ska utvecklas de kommande åren. Och framför allt då den ekonomiska sidan.

VALET BLEV TILL slut en uppgörelse mellan de två största partierna. Det var de stora elefanterna som dansade. Och båda stärkte sig på bekostnad av de små. Åländsk politik sökte sig i går kväll bort från ytterkanterna och in mot mitten.
Valets stora förlorare blev socialdemokraterna. Barbro Sundback sa i går kväll självkritiskt till radion att både hennes och Lasse Wiklöfs röster försvunnit, oklart vart. Det skulle förvåna om bakslaget inte sätter fart på diskussionerna om ett partiledarskifte inom sossarna. I farstun står en ny generation ledd av Camilla Gunell och trampar.
OCKSÅ INOM fs väntar självrannsakan. Partiet backar ett mandat och därmed också med största sannolikhet ut ur regeringsdörren. Det blev för grabbigt utan Harriet Lindeman.
Bättre gick det för de obundna som klev fram ett mandat, troligen för att fs klev bakåt. Stick i stäv med den egna affärsidén har de obundna varit valrörelsens kanske mest sammansvetsade parti, både till innehåll och kampanj.
Talande nog har de obundna kandidaterna gått runt i lagskjortor. Och på valvakan i går hade den manliga delen av partiet gula slipsar. Långt ifrån idén om en grupp frifräsare som kör sitt eget race. Det gick hem. Möjligt är också att Rolle Bomans gamla väljare sökt sig till de obundna.
FÖR ÅLANDS framtid blev valet inget genombrott, trots högt ställda målsättningar. Partiet får nöja sig med två lagtingsstolar. Valrörelsen blev inte Åf:s. Formtoppen kom för tidigt. Kandidatlistan överraskade inte. Och partiets omfattande kampanj hade vunnit på att mjukas upp.
Valet är över.
Nu börjar kampen om regeringsmakten.
Den kan bli minst lika spännande.

Niklas Lampi