Martti Ahtisaari är Finland när det är som bäst.
SVENSKAN I Finland har ruskats om rejält under senaste år. Det samförstånd som tidigare funnits kring vikten av ett tvåspråkigt land har städats bort, och ersatts av något helt annat, som ingen vetat var ska sluta. I bräschen för ifrågasättandet av svenskans status har ingen mindre än statsministern gått. Mari Kiviniemi har till och med sökt stöd för sin språklinje hos Putin i Ryssland.

DÄRFÖR KÄNNS det befriande ur åländsk, svenskspråkig och mångkulturell synvinkel när moteld nu kommer från synnerligen tungt håll. Svenska Finlands folkting för normalt en tyst tillvaro, men bryter nu över alla nationella nyhetströsklar när man med presidenten och Nobelpristagaren Martti Ahtisaari i spetsen lägger fram ett genomarbetat språkprogram. Det är på många sätt motsatsen till det mesta som hörts i dessa frågor från statsministrar, Sannfinländare och många andra på senare år.

STATSMANNEN Ahtisaari är Finland när det är som bäst. En internationalism som inser att ett litet land måste vända blicken utåt för att saker ska hända. Det här är receptet på finländska framgångar som Nokia och förklaringen till att gator i Namibia bär fredsmäklaren Ahtisaaris namn. Det genomsyrar också förslagen i den rapport som i onsdags lades fram på en pressträff i Helsingfors, och där också Åland via Gunnar Jansson spelat en roll.

DÄR SÄGS bland annat att Finland redan i nästa regering ska få en språkminister, en språkombudsman och ett språkpolitiskt handlingsprogram, som gör att nya Karlebyaffärer blir omöjliga. För att slå vakt om alla medborgares rätt till sitt modersmål menar gruppen att det krävs krafttag.
De noterar utan krumbukter att Finlands rykte som språkpolitiskt föredöme skadats, och att andra länder gått vidare. För att inte fortsätta halka efter måste nu också Finland ta steget framåt, att vila på gamla lagrar duger inte.
INTRESSANT ÄR också att Åland och självstyrelsen nämns genast i inledningen.
Där fastslås att upprätthållandet av svenskan i Finland är avgörande för om landet ska kunna leva upp till sina förpliktelser mot Åland. Självklarheter visserligen, men det är sällan det sägs så klart och tydligt i den här typen av texter.
Gunnar Jansson kan sträcka på sig för att han fick in de raderna.
VAD ALLTING leder till är en annan och öppen fråga. Men det finns omständigheter som talar för att just den här genomgången har chans att bli mer än en hyllvärmare. Det ena är att Ahtisaari suttit som ordförande, det andra är att han förankrat förslagen hos ledande röster i samtliga partier utom ett: Sannfinländarna. De ville inte vara med. De har just nu i stället fullt upp med att slipa på detaljerna i sitt nya kulturpolitiska program, som förespråkar en nationalromantisk konstsyn och ett stopp för engelskspråkiga tv-serier i finsk TV. Håhåjaja.
PÅ MÅNGA SÄTT kan man därför även säga att Ahtisaari & co ställer Finland inför ett vägval.
Ska landet ta Kiviniemi på orden om svenskan, vända sig inåt som Timo Soini vill och återinföra marken? Eller ska Finland återknyta till ett annat stråk i finländsk historia, där ett flerspråkigt, nordiskt arv lever och där intryck utifrån alltid spelat en viktig roll? Må Ahtisaarilinjen segra.

Niklas Lampi