Erik Malm, den svenska fotografen med fokus på ICM-fotografering (Intentional Camera Movement) var initiativtagare till denna resa. Han bor norr om Barcelona och lovade hämta upp mig och Jiri Hrebicek från Madrids flygplats. Jiri är från Tjeckien men bosatt i Schweiz nu.

Jag hade anlänt dagen före till Madrid och hunnit bekanta mig med några av dess invånare, den goda maten samt gott rött vin. Då vi alla tre satt oss i Eriks VW Camper styrde vi kosan mot en liten pittoresk bergsby vid Sierra de Gredos. Väl framme träffade vi katalanerna Pere Soler och hans dotter Laia. Pere, som jag blev vän med på Svalbard, stod som värd för denna del av resan. Han hade bokat in oss på ett litet enstjärnigt hotell. Det var det bästa enstjärniga hotell jag någonsin bott på. Herren i huset fungerade som vår guide då det inte var tillåtet att gå fritt i bergsområdet utan guide. Frun i huset skötte hotellet inklusive matlagning.

Majestätisk utsikt

Följande morgon var det dags för första mötet med stenbockarna. Vi tog bilen upp till Plataforma de Gredos där vandringen tog vid. Vi var alla utrustade med kamerautrustning samt ryggsäck med extra kläder och skaffning för vår dagstripp. Stigen bestod till en början av en gammal koväg som använts i århundraden för att föra ut kor på beten. Därefter fortsatte den med en nyare stig, även den utgjordes främst av placerade stenar. Då vi kom högre upp började vi söka oss egna vägar beroende på vad vår guide, Juan Fransisco, hade för känningar om var stenbockarna befann sig.

Morgonpromenaden gjordes inte utan ansträngning och det skulle visa sig att vi skulle få denna typ av svettig motion varje morgon under denna resa till getternas land.

Sikten var majestätisk från dessa bergsformationer. Då vi rundade ett krön såg vi plötsligt ett tiotal stenbockar cirka 60 meter bort. Ett par av dem visade upp sina mörka profiler med krumma horn och med himlen som bakgrund. Vår guide sade att nu saktar vi ner. ”Vi väntar i några minuter, sedan närmar vi oss försiktigt.” Så gjorde vi.

Först var de vaksamma och uppmärksammade vår närvaro. I sakta mak vande de sig med oss. Slutligen kunde någon bock komma så nära som på knappt fem meters avstånd för att spana in oss. Det var fantastiskt att se dessa djur i sitt rätta element. Bockarna var kanske extra oförsiktiga nu eftersom det var brunstperiod. De gick så gott som hela tiden och viftade med tungorna och snusade efter någon utsedd hona och var betydligt mer intresserade av dem än av oss.

Slagsmål om hona

Djuren rörde på sig i maklig takt. De gick runt och betade och tog det mestadels lugnt. Plötsligt smällde det till av ett skarpt ljud. Det var två hanar som hade ett hett intresse för samma hona. Slagsmål bröt ut. Den ena bocken ställde sig på bakbenen. Den reste sig högre och högre tills den inte kunde komma högre upp. Då vinklade den huvudet nedåt för att med full kraft möta sin motståndares skallben. Motståndaren hade tagit kraft från marken och med en härlig smäll slog de pannorna och hornen mot varandra. De stångades lite till tills det var dags för nästa luftattack, och nästa … Vår vinnare, som dessutom hade ett avbrutet horn från en tidigare batalj, lyckade även denna gång. Efter avslutad match schasade den ut den besegrade bocken från området.

Detta område var väster om Madrid. Vi besökte ytterligare två områden i den regionen. Alla med sin säregna stil. Ett av dem hade dessutom ett vattenfall som förgyllde den sagolika inramningen av dessa fantastiska djur.

Tunn luft på hög höjd

Efter tre dagar körde vi till Soto el Real som skulle vara vår bas för de följande dagarna. Där mötte min gamla vän och hyttkompis från Svalbard, Javier Lafuente, upp. Han agerade själv guide i bergen kring La Pedriza. Det i sin tur innebar tidigare morgnar och snabbare klättring på mindre stigar. Det passade bra då vi nu var relativt vana med den tunna luften på den höga höjden.

Igen fick vi uppleva nya landskap som skilde sig från de tidigare. Stenbockarna var lika brunstiga och de uppstod strider och parningar. Tack vare de tidiga morgnarna belönades vi även med några vackra soluppgångar.

Punktering i öknen

Slutligen fick jag och Erik ta farväl av våra vänner. Vår resa fortsatte med Eriks bil till det storslagna ökenlandskapet i Bardenas Reales. Förutom gamar var det inte så mycket vilt som visade sig. Vi övernattade i Eriks camper. Efter att vi tagit lite foton på morgonen kom militärpolisen som vänligt men bestämt visade bort oss från de inre delarna av området. De skulle ha skjutövning. Då vi stannade följande gång, fortfarande mitt i öknen, hörde jag det pysa från bakdäcket. Punktering. Efter lite om och men lyckade vi, med hjälp av tången på min Leatherman, få loss reservdäcket och slutligen komma därifrån. Det var dags att köra hem till Erik.

I Erik och hans fru Nurias hemby besökte vi en intressant ljusceremoni där byborna gick runt och beundrade julljusen de satt upp och samtidigt bjöds det på delar av byns historia. Arrangemanget avslutades med varm kakao och spanskt bröd. Därefter bjöd Nuria på en fantastiskt god middag innan det var dags att gå till sängs.

Följande dag var det dags för ett sista besök i ett våtmarksområde Aiguamolls de Emporda innan jag väntade in flyget från Barcelona.

Tack mina vänner och tack Spanien för fantastiska upplevelser i varierande och storslagna landskap.