Tony Cederberg på Husö biologiska station i Finström slog för två veckor sedan larm om att våra sjöar och kustvatten mår allt sämre, och att det är bråttom att göra något åt det. Statusen på innerskärgårdens vattendrag är totalt sett på en otillfredsställande nivå.
Läget är som sämst i skyddade vikar där det finns mänsklig påverkan. Statusen på sjöar utan omkringliggande bebyggelse, där naturen får vara i fred, mår alltså bäst.
Det är lätt att rycka på axlarna och fråga sig vad som är nytt under solen. Må vara att vassen proppar igen vikar och sjöar, men Östersjön har mått dåligt i årtionden och den blågröna algsörjan är en del av det naturliga kretsloppet. Bygg en pool på land och du kan simma vare sig vattnet vid strandkanten är rent eller inte. Problemet löst!
Vi lindrar symtomen i stället för att ta tag i problemets kärna.
Turismen är en av våra viktigaste näringsgrenar, totalt 16 procent av bnp.
Förutom att vi erbjuder billig sprit och tobak på resan hit och härifrån lockar vår unika skärgård turister från när och fjärran. Åland lyfts inte sällan som en pärla av internationella mått när resejournalister och influencers världen över listar sina favoritplatser. Och det är inte ruinerna i Bomarsund eller discgolfbanan i Badhusparken som i första hand drar folk. Det är, förstås, den unika naturen.
Havet är en starkt bidragande orsak till Ålands attraktionskraft.
Men det är inte bara turisterna som dras till vattnet. Fråga en fastighetsmäklare vad som säljer och svaret är ganska givet: strandtomter. Vare sig syftet är fast bosättning eller fritidsboende vill vi höra vågskvalp. Personer som inte har Ålandskoppling flyttar hit för att leva naturnära, och utflyttade hittar hem.
Vi har inte råd att tacka nej till turismen. Och vi har inte råd att tacka nej till inflyttning. Ett rent hav och rena sjöar är avgörande för vår fortsatta vällevnad.
Det ligger i allas intresse att hitta hållbara lösningar. Attitydförändringar och små insatser som alla kan göra i vardagen är förstås viktiga, men krutet måste läggas på de stora utsläppskällorna.
Enligt Ålands statistik- och utredningsbyrå står fiskodlingarna för den stora delen av fosforutsläppen, medan kväveutsläppen härstammar från jordbruk, fiskodlingar och naturlig avrinning.
Det är inte så att fiskodlingarna och jordbruket stillatigande står vid sidan om och tittar på. Det görs, och har gjorts, mycket för att få till grönare verksamheter. Men processerna är långsamma, och det tar tid innan vi ser resultat. Vi måste också göra mer.
Frågan är förstås känslig. Landsbygdsnäringarna genererar skatteintäkter, inflyttning och jobb. De sysselsätter 890 personer och står för 4,7 procent av Ålands bnp. Näringarna är livsviktiga för vår självförsörjning och våra naturlandskap.
Men bara för att något är svårt får man inte ducka. Om våra styrande lade fokus på att hitta lösningar på de stora utmaningarna vårt samhälle står inför i stället för att tjafsa om tobak och körkortsåldrar skulle mycket vara vunnet.
Sandra Widing
tel: 26697
