Salskraken är en andfågel som häckar i taigabältet i Skandinavien och norra Ryssland. Till vintern flyttar den söderut och stannar gärna till hos oss på Åland. Den är en rätt så kompakt skrake och har mer formen av en knipa. Hanen är ljuvligt vacker i sin kritvita skrud med distinkta svarta linjer samt en svart fläck kring ögat. Honan har i vanlig ordning en mer diskret fjäderdräkt och påminner om en vanlig skrakhona i färgerna.
En vacker vinterdag fick jag ett tips från min äldsta dotter. ”Nu har du dina skrakor här i mynningen!”, rapporterade hon. Snabbt som ögat packade jag ner mitt gömsle som jag hade på gården. Stuvade in det i bilen för att kort senare smyga ner mot kanalen vid Vandöfjärden. Jag passade på då fåglarna var längre ut på fjärden, fällde försiktigt och snabbt upp gömslet för att störa minimalt och kröp in och väntade. Kameror, stativ och en termos kaffe flyttade in med mig.
Fjärden var fortfarande i stort sett öppen och storskrakorna dominerade antalsmässigt. Det var även de som var minst försiktiga och simmade bara på ett fåtal meter från mitt gömsle. De dök och fiskade gång på gång. Efter ett tag började även salskrakorna närma sig. Det var ett tiotal som var i närheten, men ändå inte riktigt nära. Det var relativt mycket ungfåglar som hade en mer spräcklig fjäderdräkt.
Med jämna mellanrum kunde jag få syn på en hane klädd i sin allra vackraste gå bort-kostym. Han strök runt och dök runt vid vassen bara ett tiotal meter från mig. ”Äntligen”, kände jag! Fågeln är förföriskt vacker att se på. Den dök och kom upp ett flertal gånger. Vid en av sina djupdykningar kom den upp till ytan med en sprattlande abborre i näbben. Jag lyckades få en par foton på det innan jag slog om till filmläge och spelade in då den slukade den lilla firren helt och hållet. Kolla gärna in videon bland bilderna så får du själv se det. Efter den lyckade fisketuren återkom den flera gånger till samma vassrugg för att försöka upprepa fiskelyckan.
En storfiskare
Även storskrakor är vackra fåglar. Hanen har ett svart huvud som glänser i grönt. Näbben är röd, smal och spetsig. Kroppen är vit och magen mer gulaktig. Då jag som grabb var med på vårskyttet lärde jag mig att skrakorna inte är så attraktiva som matfågel då de på den tiden ansågs vara fulla med kvicksilver.
Det hette att man kunde kika i deras ögon för att avläsa temperaturen i vattnet. Detta rykte hade de fått eftersom det på den tiden var rätt mycket kvicksilver i vår natur. Skrakan, som var och är en storfiskare, hamnade på toppen av näringskedjan och hade förhållandevis höga kvicksilverhalter i sig. I dagsläget är det ingen som pratar om kvicksilver i naturen och vi får glädjas åt allt som blivit bättre. Kvar i mig kvarstår dock en viss ovilja mot i synnerhet storskraken.
Efter cirka tre timmar i gömslet och en salig upplevelse bland and(liga) fåglar packar jag nöjt ihop gömslet och drar hem. Mission completed!
Daniel Eriksson
