Nyhetsrapporteringen i de åländska lokaltidningarna är mer jämställd än i världen i stort. Det visar den utredning som högskolepraktikanten Minna Hellström gjort för Ålands ombudsmannamyndighets räkning. I sin studie har hon kartlagt förstasidorna på Ålandstidningen och Nya Åland, räknat hur många kvinnor respektive män som är en del av toppnyheten respektive den stora bildnyheten.
Vid en första anblick kan siffrorna smickra. Där det globala nyhetsflödet snittar på 24 procent kvinnor förekommer cirka 30 procent kvinnor på de åländska tidningarnas förstasidor.
Det är så klart bra, och gissningsvis en klar förbättring jämfört med om studien hade gjorts för 20 eller 30 år sedan.
Men kan vi vara nöjda och slå oss till ro? Nej, vi har fortfarande en hel del kvar att göra.
Granskar man studien närmare ser man att kvinnor främst förekommer i det som utredaren, enligt internationell standard, kategoriserat som sociala frågor och juridik. Alltså lite mjukare värden. Männen dominerar fortfarande stort i rapportering som rör ekonomi och politik.
Det här är givetvis problematiskt. Hälften av jordens befolkning är kvinnor. Är kvinnors verklighet och vardag, intressen och värv av mindre betydelse?
Svaret är lika enkelt som frågan år 2020 kan te sig dum. Nej, givetvis inte. Det journalistiska uppdraget är större än så. Vi ska skildra samhället så som det är, och att lite styvmoderligt behandla 50 procent av befolkningen låter sig helt enkelt inte göras. Ekonomiskt oförsvarbart skulle det också vara för ett företag som i grund och botten ska generera en vinst.
Så nej, ingen journalist med självaktning väljer medvetet bort kvinnor. Vi blir givetvis fartblinda ibland, men en del av förklaringen ligger också utom vår kontroll.
Vi kommer inte ifrån att vi har ett samhälle där männen i stor utsträckning fortfarande styr, framför allt i näringslivet. På Åland har de största bolagen manliga vd:ar. Må vara att det finns kvinnor i såväl styrelser som ledningsgrupper, men högsta hönset, det är en tupp. Och det är ofta honom vi hänvisas till när vi ska ställa våra frågor. Det politiska Åland ser lite annorlunda ut med flera kvinnliga partiordföranden och kvinnligt lantråd.
Näringsliv och politik är två av våra största bevakningsområden. Helt naturligt förstås. Pengar och politik är makt, och det är det vi både ska rapportera om och granska.
När vi ställer en makthavare mot väggen är det således ofta en man eftersom det är så vårt samhälle ser ut. Som tidning är det inte trovärdigt att göra annorlunda. Vi kan inte stöpa om verkligheten. Vi kan kritisera den och vi kan ifrågasätta den, vilket vi också gör, men vi ska spegla den så som den är.
En del av problemet–och det är ett problem som blir allt vanligare och som vi brottas med hela tiden–är att informationen från såväl företag som det offentliga Åland blivit extremt styrd. Det är ett gissel för en journalist. Mellanchefer, som ofta sitter på expertkunskapen i en specifik fråga, får eller vill inte uttala sig. Delvis handlar det om organisationernas interna kommunikationsstrategier, men delvis också om en rädsla för att säga fel eller kanske säga för mycket. Enklare då att hänvisa till den som har betalt för att, på ren svenska, ta skiten. Och det är oftast en man.
Det är med andra ord svårare att hitta en kvinna som vågar uttala sig än en man, speciellt i frågor som för näringsliv och ekonomi.
Men för den skull har vi inte tagit av oss jämställdhetsglasögonen. Tvärtom. Vi vet vad våra läsare vill ha, och det är–om jag får raljera lite–inte bara gubbar i slips. Gubbar i slips är nog så viktiga i vår nyhetsbevakning, men vi ska vara bredare än så.
Vi har en jämställd redaktion, även om männen just nu är en fler. I rekryteringen av externa skribenter eftersträvar vi aktivt en blandning. Det här är inget vi gör för att det ska se bra ut på pappret, utan för att vi vill få ett rikare innehåll och en bättre tidning. Flera röster talar till flera människor. Så enkelt är det.

Sandra Widing