Bergväggarna sträcker sig flera hundra meter upp på vardera sida om passagen i Geirangerfjorden när solen plötsligt hittar genom molnen och lyser upp vattenfallet De sju systrarna på ett nästan sagolikt sätt. Det är allt vad man förväntat sig av Norges majestätiska landskap på en och samma gång, men ändå så storslaget att det är svårt att ta in.

Lite drygt 24 timmar tidigare har SAS SK495 slagit i backen på Gardermoen flygplats i Oslo. Det är Ålandstidningens läsarresa som i år går till Norge och förväntningarna är minst sagt stora. För en ålänning är ju naturen och vackra landskap ständigt närvarande, men Norge är något helt annat – även fast vi ännu inte kommit längre än till bagagebanden. Det är gräddan när det kommer till naturupplevelser.

Eftermiddagens bussresa är en försmak på vad som komma skall. Vägen mellan Gardermoen och Beitöstölen slingrar sig genom frodiga skogar och kuperade landskap där branta bergväggar varvas med kraftfulla forsar. Ju längre bort från storstadsområdet vi kommer, desto mer påtaglig blir den stillsamma och natursköna miljön.

Beitöstölen är en liten turistby med flera vintersportsanläggningar där tävlingar i världscupen i längdskidor avgjordes så sent som i december 2022. Men den här dagen i maj bjuder platsen och de 247 invånarna mest på stillsamhet i en norsk fjällmiljö som håller på att lämna vintern och snön bakom sig.

Resan från Beitöstölen går vidare genom nationalparken och högfjällsområdet Jotunheimen. Vägen genom den cirka 3.500 kvadratkilometer stora parken är stängd under stora delar av året eftersom den helt enkelt är täckt av is och snö, men nu har den bara några dagar tidigare öppnat för säsongen. Nu är den röjd, men utanför vägrenen sträcker sig snön så långt ögat kan nå. Färden genom Jotunheimen, vid sidan om Skandinaviens två högsta bergstoppar, Galdhøpiggen och Glittertind, lämnar sina avtryck, men för en otålig på jakt efter det allra mest spektakulära saknas något.

Vi spolar framåt några timmar i tiden och tillbaka till Geirangerfjorden. Eller egentligen till lite drygt en halvtimme innan vi når den lilla byn Geiranger vid Geirangerfjordens spets. Norgevistelsen har så här långt överraskat gång på gång. Varje nytt landskap som öppnat sig har varit en ny wow-upplevelse, men färden ner genom hårnålskurovrna på Fylkesvei 63 slår allt. Utsikten över fjorden med den lilla pittoreska byn Geiranger vid spetsen är vidunderlig, och lika mäktigt är det när vi en stund senare kan betrakta bergväggarna som ramar in fjorden nerifrån byn.

Båtturen på Geirangerfjorden är en av resans två höjdpunkter. De branta bergväggarna som stiger rakt upp ur vattnet kläs in av gröna ängar och skogar som klängt sig fast i sluttningarna. Topparna är snötäckta. Det är grått och molnigt men det förhöjer närmast den dramatiska inramningen.

När vi passerar vattenfallet De sju systrarna visar naturen sig från sin bästa sida då solen hittar genom molnen och får det rinnande vattnet att skimra som silver. Kort därpå passerar fyra stycken F-35 stridsplan på låg höjd ovanför oss och bullret från jetmotorerna färdas som en tryckvåg längs med vattnet och bergsväggarna.

Lite knappt 100 kilometer västerut ligger staden Ålesund som sträcker sig ut över flera öar och halvöar längs Atlantkusten. 417 trappsteg tar en upp till berget Aksla som bjuder på en makalös vy över Ålesund, fjordarna och de snötäckta bergstopparna som sträcker sig långt bortom horisonten. Men lika härligt är det att ta en promenad i stadskärnan längs färgglada byggnader i jugendstil. Ålesund är resans andra höjdpunkt. En kombination av arkitektonisk skönhet, imponerande natur och en atmosfär av lugn och ro.

Resan längs med den norska kusten går dagen därpå via Molde och Kristiansund. Vägarna i den här delen av Norge knyts samman med otaliga elfärjor, tunnlar och broar. Det märks att det finns pengar och allra tydligast blir det längs med den berömda vägen Atlanthavsveien som är en 8,6 kilometer lång turistväg som sammanlänkar de små kustsamhällena mellan Molde och Kristiansund. Delar av vägen är byggd på små öar med hjälp av åtta broar och flera vägbankar.

På ena sidan av vägen bjuder Atlanten på ett mäktigt skådespel med stora vågor och skummande vatten. Den här dagen slår vågorna nästan upp över vägen. På den andra sidan av vägen reser sig Norges bergiga landskap.

Det är nästan så att det blir löjligt att försöka beskriva varje upplevelse på ett rättvist sätt. Det kräver ett målande språk som blir för mycket i en sådan här text, om det ens är möjligt att återge med ord. Jag tror inte det. De måste upplevas. Åtminstone vissa, som Geirangerfjorder. Och Trollstigen.

Trollstigen är ett bergspass som slingrar sig genom elva hårnålskurvor uppför branta bergssidor i Romsdalen. Vägen upp är både ett mästerverk i ingenjörskonst och en häftig naturupplvelse – samt något adrenalinfylld för en höjdrädd. Vattenfallet Stigfossen rinner under vägen och bergen Bispen, Kongen, Dronninga, Stigbottshornet och Storgrovfjellet reser sig över landskapet. Utsikten från fjällplatån på toppen erbjuder en otrolig utsikt över dalgången med snötäckta toppar, gröna dalar och vattenfall.

En bit därifrån ligger Trollväggen som är Europas högsta lodräta bergvägg med cirka 1.700 meter från dalbotten till toppen. Men det förstår man inte när man står nedanför den. På samma sätt som man inte förstår omfattningen av Trollstigen när man blickar ner över den. Det är för stort. För mycket att ta in. Ungefär som när man sitter i ett flygplan under stigning och alla stora hus försvinner som små prickar där nere på marken.

Förutom storslagna landskap bjuder Norgeresan på en hel del annat. Brunost vid Heidals Ysteri som i nästan hundra år producerat den kända Heidalosten. Besök vid det olympiska museet i Lillehammer, såväl som till friluftsmuseerna Maihaugen och Domarkirkeodden och flera stavkyrkor. Vi bor också på Wood Hotel Mjøstårnet, som är världens högsta byggnad konstruerad helt och hållet i trä.

Men trots allt är det som lämnar störst avtryck förstås de norska landskapen. Det är allt man kunnat förvänta sig och långt mycket mer därtill.