Finlands minsta kommun Sottunga hade 2020 en befolkning på 88 personer med medelåldern 60 år. I dag har ön fått 13 nya vuxna invånare och deras 20 barn i åldrarna 0-11 år. Byns kärna har fått nytt liv. Barnen leker på skolgården, lånar böcker på biblioteket och hoppar studsmatta i kyrkoherdens trädgård.

Till skillnad från Sverige har Finland läroplikt i stället för skolplikt, och möjligheten att hemskola sina barn är den främsta anledningen att de nyinflyttade har sökt sig till Åland.

Henrik Albertsen från Växjö och hans familj var några av de första inflyttarna. Pandemin gjorde att det inte var möjligt att besöka sitt nya hem innan flyttlasset gick, de skrev hyreskontrakt med kommunen utan att ha varit på Sottunga.

Till en början hyrde familjen ett hus som de i dag äger. Henrik Albertsen har fått jobb som fastighetsskötare i kommunen, en tjänst han och några andra delar på.

– Att flytta från Sverige till Åland var ett stort steg i sig, säger han.

Familjerna kom i kontakt med varandra via ett nätverk för hemundervisare och beslutade sig för att göra gemensam sak.

– Vi hade inte gjort det själva, och hade det inte blivit minst fem familjer hade vi nog flyttat igen. Samtidigt är människorna som bott här sedan tidigare också väldigt viktiga för oss och barnen. Vi är inte en klick nyinflyttade som lever helt isolerat, säger Henrik Albertsen.

Bröt mönster

Trebarnsmamman Emma Westman anslöt till Sottunga förra året. Nu hyr hon och renoverar ett hus, och planerar att dra in vatten. Hon jobbar 24 procent och sköter kyrkogården. Emma Westman är utbildad läkare men har inte arbetat inom yrket på flera år. Hon säger att hon valde att prioritera familjens behov.

– Det bästa nu är vardagen. Vi är fria. Vi kan välja vad vi vill göra varje dag: vill vi köra på med ett projekt, eller behöver vi ta det lugnt? säger hon.

– Jag har också provat på att jobba och hämta och lämna på dagis. Men det höll inte så länge, det kändes inte bra. Då insåg vi att det inte skulle kännas bra med skola heller, säger Henrik Albertsen.

Hur löser man försörjningen?

– De tjänsterna som finns inom kommunen har vi delat i mindre delar så att de räcker till flera. Det finns inte så mycket att konsumera här, man kan leva ganska billigt. Det är också billiga bostäder, vilket spelar stor roll, säger Emma Westman.

– Man är påhittig. Några jobbar eller studerar på distans, säger Henrik Albertsen.

Hemundervisning

De beskriver ett liv där undervisning ingår som en naturlig del av vardagen.

– Vi odlar grönsaker, fixar i trädgården, hugger ved, bakar bröd, renoverar huset och barnen lär sig saker genom att vara med, säger Henrik Albertsen.

Familjerna är ofta tillsammans under dagarna och de har några fasta punkter varje vecka, som utforskarklubb och gympa. Men det ges också mycket tid åt fri lek.

– Är man hemundervisare på en annan ort åker de flesta människor i väg klockan 7–17, då kan det kännas lite ödsligt. Men det här är en levande miljö, barnen kan gå ut och träffa och leka med andra barn. Annars måste man planera för att åka och träffa en annan familj, säger Emma Westman.

Många av hemskolarna använder sig av så kallat självstyrt lärande, det innebär att barnets egna intressen står i fokus och styr lärandet.

– Man jobbar inte i arbetspass utan mer utifrån barnens intressen och vad de vill veta mer om. Vi tror att det är mer engagerade att lära sig saker man själv tagit initiativ till och att kunskapen sätter sig bättre, säger Henrik Albertsen.

Det finns vissa saker man måste kunna för att klara sig, som att läsa och räkna. Hur ser ni till att barnen lär sig det de behöver?

– Vi läser mycket för dem, då dyker intresset upp naturligt, säger Henrik Albertsen.

– Det är svårt att röra sig i samhället utan att kunna läsa och räkna, det kommer upp hela tiden i vardagen. Vill man köpa godisar och har ett antal euro måste man räkna ut hur mycket det räcker till, säger Emma Westman.

”Ingen räkmacka”

Varje termin ska det lämnas in en plan för hemundervisningen, och uppföljningen görs av behöriga lärare. Sottunga kommun inrättade nyligen två lärartjänster som ska arbeta 60 timmar var per läsår för att sköta tillsynen. Ibland uppstår krockar mellan myndigheternas krav och hemskolarnas syn på lärande.

– Vi vet inte riktigt på förhand vad vi ska fördjupa oss i under en termin. När det dyker upp något som är intressant kan ett halvår ägnas åt nästan bara det. Det kan till exempel människans utveckling, rymden eller programmering. Då kanske de andra bitarna faller bort just då. Utvecklingen sker stötvis. Det kan uppfattas som att vi inte alls har kontroll. Men om allt går som vi vill så hinner det mesta man lär sig i skolan dyka upp under de här nio åren, och så kan man knuffa på lite grann för att alla olika bitar ska komma in, säger Henrik Albertsen.

Diskussionerna med kommunen har blivit många och långa.

– Vi har lagt ner mycket energi på att få förståelse för vår syn på lärande i dialogen med kommunen. Vi närmar oss ett klimat där vi är accepterade och respekterade. Många på Sottunga älskar den fina skolan, de skulle så gärna vilja att våra barn gick där, säger Emma Westman och fortsätter:

– Hemundervisning är inte en räkmacka, och kommer aldrig vara det. Man kommer alltid behöva stå upp för det, på gott och ont.

Relationerna viktiga

30 svenskar som hoppar av ekorrhjulet och flyttar till en ö med skärgårdsbor som bott där i generationer – det kunde ha gett upphov till en intrig som får filmen ”Änglagård” att blekna. Men så har det inte alls blivit. Ålandstidningen pratar med många Sottungabor i samband med intervjun, de är positivt inställda till sina nya grannar och glada åt att byn levt upp.

– Många anstränger sig för att vi ska integreras. Man sträcker ut handen och vill att vi ska vara med, det är stort, säger Emma Westman.

– När man flyttar till Sottunga ska man vara beredd på att engagera sig i samhället och delta i den demokratiska processen. Det kräver ett större engagemang från den enskilde jämfört med i en stad. Att glida åt sidan funkar inte här, säger Henrik Albertsen.

Han sitter själv med i kulturnämnden, och flera av de andra engagerar sig kommunen och föreningarna.

– Samhället här bygger på de personliga relationerna, både mellan oss som har flyttat hit och de som bott här tidigare. Jag tror det är meningen att vi människor ska ha det så, att man hjälps åt, säger Emma Westman.

Att lämna tidigare sammanhang och flytta till något okänt kräver ett visst mod, och det är uppenbart att det finns starka personligheter och viljor bland inflyttarna. Vad händer om de stöter sig med varandra?

– Vi pratar om det. Det finns i bakhuvudet att alla förmodligen kommer behöva varandra i framtiden. Vi skulle inte ha råd att bli osams på ett sätt som inte går att lösa igen. Det ligger i allas intresse att lösa konflikter. I ett litet samhälle finns det en tillåtelse att vara olika. Det är mer givet att alla är lite annorlunda och har sina egenheter, säger Henrik Albertsen.

Lever i nuet

Under de här två åren har inflyttarna tampats med utmaningar som stormar, pandemirestriktioner och sjukdom. En del har kommit och provat på att bo på Sottunga, men valt att inte stanna för gott.

– Det som saknas här är ett bredare utbud av kultur, idrott och annan föreningsverksamhet. Det finns i viss grad, och vi kan skapa det själva, men i ett större samhälle finns ett bredare urval, säger Henrik Albertsen.

På frågan om hur de tror att framtiden här blir är det tyst länge. De tänker inte så mycket på vad som ska hända längre fram, säger de.

– När barnen blir större tänker jag att deras intressen kommer att förändras, men det är svårt att veta nu. Det känns som det finns stora möjligheter hur det än blir, säger Emma Westman.

De utesluter inte att fler familjer är på ingång. Ålandstidningen får helt enkelt komma tillbaka igen om två år och ta reda på hur det ser ut då, på den här platsen står det inte stilla.