SOCIALT Vi träffas på ett kafé efter en lång mejlkorrespondens. Berit har tagit bussen in till stan. I handen har hon en av de många böcker och artiklar hon läst för att försöka förstå det 30 år långa helvete hon levt i.
Hon pratar i välformulerade meningar. Resonerande. Det märks att hon har uttalat de här orden många gånger förr. Det är sakligt och ärligt och blicken är stadig. De starka känslorna som ändå måste finnas där syns varken i ansiktsuttryck eller gester.
När hon säger att hon är arg är det nästan svårt att tro henne. Men det är hon. Det gör ont när tidningarna skriver om hennes son, och ännu värre är det att se maskerade bilder.
–Det kunde för tusan räcka med text! Det är en sjuk människa man hänger ut. De här människorna är redan så skamfyllda och bilderna ökar skammen.
Hennes son, en vuxen man, målas ut som en hemsk brottsling. Men för henne är han mycket mer än så.
–Han är en underbar människa. Snäll, intelligent, allmänbildad, artig.
(Berit är ett fingerat namn.)

Läs hela intervjun i Ålandstidningen i dag.

Sandra Widing