Han är född 1960, nybliven 50-åring alltså, har suttit många år som vd för Stenbecksägda börskometen Tele2, och är aktiv inom Bris, Barnens rätt i samhället.
I går var han i Mariehamn för att föreläsa under näringslivsdagarna.
NÄRINGSLIV Det är en lugn, sansad och skäggig Lars-Johan Jarnheimer som tar emot på Alandica. För ett par år sedan hoppade han av vd-jobbet i Stenbeckskoncernen.
- Jag gör inte så mycket alls egentligen. Jag har åtminstone inte något åttatillfemjobb. Om fjorton dagar är det två år sedan jag gick hem från jobbet.
- Tanken var att jag 2010 skulle bestämma mig för vad jag skulle syssla med. Men nu är jag här och har sagt till mig själv att okej, jag får till 2011 på mig. Jag har skjutit det framför mig.
-Det känns som om jag har jobbat sedan jag var åtta år gammal. Jag har alltid undrat var som händer efter ett liv i korsdrag med ansvar och styrelseuppdrag. Nu vet jag det. Det händer ingenting. Jag har en del styrelseuppdrag förstås, men inget dagligt. Jag styr över tiden själv.
Måste du göra något då? Du har väl pengar så du klarar dig.
- Jo, det har jag ju förstås.
Har du någon hobby?
- Alla som har tre barn i åldrarna tre till tio år vet att det inte går att ha någon annan hobby än barnen.
Kan du inte ägna dig åt dem på heltid då?
- Ja, kanske det. Men du vet, man saknar det där att sitta med en kopp kaffe i handen tillsammans med en kollega, diskutera igenom ett upplägg, säga "ja jävlar, vi kör på det!", och sedan följa det i mål. Det där vardagliga.
Du är ju här i dag.
- Ja, men jag gör inte så många framträdanden på det här sättet.
Vad gör du här då?
- Man kan säga att jag har stor insikt i vad som händer med en organisation när det inte är självklart att kunden kommer till just dig i framtiden -en situation där det slutar vara ingenjören som talar om för dig hur det ska vara, och där det plötsligt är kunden som talar om för ingenjören var skåpet ska stå. Men lite så är det fortfarande, även i Tele2. Ingenjörerna har fortfarande för mycket att säga till om. Det där kan jag berätta om.
Med tanke på allt man har hört om din forne chef, Jan Stenbeck, hade jag förväntat mig att träffa en arg, hyperaktiv, koffeinstinn dåre. Men du verkar vara väldigt snäll. Är du det?
- Äh, det är en myt att Jan var så där hätsk. Han målas ofta upp som en man med den där tuffa stilen. Det man glömmer bort var att det fanns lika mycket värme och kärlek som det fanns aggressivitet i den mannen. Och det är säkert många som tycker att jag är en skithög.
- Men visst, det finns många chefer där ute som beter sig som brukspatroner, som har specialiserat sig på att vara oschyssta. Men det funkar inte i dag. Det är inte längre två procent som har en eftergymnasial utbildning. I dag är den naturliga jämställdheten mycket större. Och när alla betyder mycket för organisationen kan man inte bete sig sig på det sättet. Den enda följden det får är att folk säger upp sig, och då stannar organisationen upp. Man brukar säga att facket har stor makt, men egentligen är det arbetstagarna i sig som har den riktiga makten. Passar det inte så går de vidare. Dåliga chefer genererar bort sig själva.
De där reklamfilmerna då, ska vi prata lite om dem. Du sitter i en kohage och drar i någon rullgardin och pratar om låga priser på telefoni. Hur försvarar du dem?
- Du, det där var några av de finaste filmer som någonsin gjorts. Jag borde ha fått en Oscar. Det var Jan som tyckte att jag borde profileras utåt, att jag såg snål ut, och skulle personifiera snålheten. Men allvarligt talat, vi lade ut ett reklamfilmsjobb på en byrå också. Men mina filmer hade ett 40 procent större igenkänningsvärde. Lustigt att alla kommer ihåg de där filmerna. Det var ändå 1995. Folk kommer fortfarande fram, speciellt de som inte vet att jag slutat, och pratar om dem.
Finns det någon skillnad på svenskt och finskt chefande?
Ja, det finns en skillnad. I Finland har man en tendens att vara mer rakt på sak, och mer ärlig. Det är rakt på rödbetan, mer så än i Sverige i alla fall. Det är mer en amerikansk ledarstil, man sätter sig ned, fattar ett beslut, informerar om det och så är det klart. Jag tycker generellt att ledarstilen i Finland är att föredra. Det kanske är språket som gör det, jag vet inte.
Vad ska du prata om här?
- Jag hoppas att man ska få sig något till livs om att vara nära kunden. Jag kommer att dra exempel från Tele2 och Ikea. Hur kommer det sig att de jättarna gått så mycket bättre än andra? Hemligheten är att de har behållit det lilla företagets sätt att förhålla sig till sina kunder. Det är lätt att glömma bort kunderna när organisationer växer sig riktigt stora.
Till sist: Det tar flera veckor att få ett nytt bredbandsabonnemang i Sverige. Vet du hur lång tid det tar här?
- Tolv veckor?
Nä, ett dygn.
- Oj. Ja, det är ju så det ska fungera. Vi har långt kvar i Sverige innan vi kommer dit.

Fredrik Granlund