Landskapet har en tydlig taktik för att komma runt bestämmelserna om försäljning av vrakfynd.
Och det verkar fungera. Landskapsregeringen är hur som helst högsta uttolkare av sina egna bestämmelser.
Men det finns en risk att lagen urholkas, menar kritiker.
CHAMPAGNEVRAKET Ingen får egentligen sälja vrakfynd, oavsett skick, värde eller innehåll. Det garanteras av landskapsregeringen, som är satt att övervaka kulturarvet. Men det står inte uttryckligen att landskapet självt inte får sälja vrakfynd.
Illa, menar landshövdingen Peter Lindbäck som inte gillar att självstyrelsen undergräver lagar som gäller för alla andra.
Men det finns andra hinder, till exempel en internationell överenskommelse från 1992 - Valettakonventionen.
LR är mycket väl medvetet om att konventionen måste följas, men håller fast vid linjen att innehållet i flaskorna är förgängligt. Något egentligt förbud mot försäljning finns inte i konventionen.
Det närmaste man kommer ett förbud att sälja vrakfynd är artikel 10 i konventionen. Där står det, fritt översatt, att varje undertecknare förbinder sig att med utbildning, information, uppmärksamhet och samarbete förhindra överföring (läs: försäljning) av fynd tillhörande det arkeologiska världsarvet, förutsatt att det rör sig om olagligt tillgripna fynd från en officiell utgrävning.
Skydd av fornminnen
Men i det här fallet är landskapets utgrävning officiell. Då handlar det i stället om landskapet Ålands lag om skydd av fornminnen.
Trots det har man bestämt att de andra nationer som skrivit under konventionen ska tillfrågas om lämpligheten i en försäljning.
Ansvarig tjänsteman för de kontakterna är museibyråns chef Viveka Löndahl.
-Jag för en dialog med Sverige och med Museiverket i Finland. Det är naturligtvis komplicerade frågor, så det tar lite tid. Men alla är införstådda med att innehållet är förgängligt, säger hon.
Några svar har inte kommit än, men det beror mest på att själva frågan om konventionen inte kommit upp än. Hittills handlar samtalen mest om hur fynden ska kategoriseras, och vad det kan få för implikationer.
- Inte har det kommit med några officiella utlåtanden heller. Vi för en dialog som kommer att bli ett stöd för mitt utlåtande sedan.
Men vad säger de när du pratar med dem?
- Man har en förståelse för att det är en exceptionell situation. Nu rör det sig om ett kompositmaterial; du har vätskan, flaskan och korken. Ska man titta på flaskan eller innehållet? Samtidigt är det kontroversiellt att sälja sitt kulturarv, och om LR går in för en försäljning så får man se det som att en del av pengarna ska öronmärkas för att bevara kulturarvet.
Hur lång tid tar det innan du har den här bilden klar för dig?
- Inte så länge. Jag hoppas väl att jag har min bild ganska klar snart. Det har hög prioritet. Vi pratar veckor.
Varför för du bara diskussioner med Sverige och Finland? Det finns ju många undertecknare av Valettakonventionen.
- I det här fallet är det bara Sverige och Finland. Det finns fler länder runt Östersjön förstås, men då blir det en större undersökning. Och det är Riksantikvarieämbetet i Sverige som har det internationella kontaktnätet. De kan i sin tur diskutera de här frågorna med andra länder. Men till slut är det förstås landets egen lagstiftning man måste titta på.
Men den juridska frågan är komplicerad. Att själv bärga vrakfynd och sälja är förbjudet. Enligt lagen ska landskapsregeringen underrättas om alla fynd, och fynd tillfaller utan ersättning landskapsregeringen. Ingenstans i lagtexten finns det inskrivet ett uttalat tillstånd för landskapsregeringen att sälja föremålen vidare. Anledningen är egentligen enkel. Ingen hade kunnat ana att landskapsregeringen en dag själv skulle vilja sälja av vrakfynd. Lagen är skriven för att alla andra ska förhindras att göra det.
- Man hade kunnat ha en skrivning i lagtexten där det stod att "oaktat vad som nämns i den och den paragrafen är landskapsregeringen undantagen från reglerna om överlåtelse av de och de fynden", säger landshövding Peter Lindbäck.
Ingen bestämmer över LR
Men någon sådan skrivning finns det inte. Sedan kommer nästa problem. Om LR och lagtinget hade haft en tillsynsmyndighet, alltså varit underställd en annan myndighet, hade de kunnat kontrollera att självstyrelsens bedömning var korrekt, eller för all del felaktig. Men det gör det inte.
- Alltså omfattas de av samma lagar som alla andra. De är satta att vaka över det åländska kulturarvet. De är så att säga vakthunden. Det finns klara vägar för att överföra fynd, men då handlar det om att någon hittar ett föremål som någon dansk kung tappat här för 400 år sedan. Då kan fyndet komma att överföras till något danskt museum. Men det är en helt annan sak.
Återstår en möjlighet, och det är den linje som landskapet nu följer; att definiera champagneflaskorna som antingen något annat än ett vrakfynd eller något annat än en del av kulturarvet. Det övergripande resonemanget LR för är att flaskorna per definition kommer att förstöras med tiden eftersom de inte längre befinner sig på 50 meters djup och så vidare. Och skyddsbärgas kunde de utan snack eftersom vraket riskerade att kollapsa och förstöra flaskorna.
På det hela taget är Peter Lindbäck milt kritisk till LR:s agerande.
- Jag tycker väl att om landskapet nu är satt att vaka över kulturarvet bör de kanske inte vara de första att undergräva den lagstiftning som finns.

Fredrik Granlund