Från och med i går kan man beskåda föremål från champagnevraket på Ålands museum.
Utställningen går i hastens tecken, liksom allt annat som rör vraket.
"Det här är bara en första presentation för att visa ålänningarna vad vi har plockat upp", säger marinarkeolog Marcus Lindholm.
HISTORIA På utställningen kan man beskåda flaskan som Ålandstidningen druckit ur, ett oljekrus, några tallrikar och medicinflaskor. Men också en film från bärgningen, bilder och en del av all den information som börjat samlas ihop under bärgningen.
Marcus Lindholm, marinarkeolog på landskapsregeringen, har bara vänliga ord att säga om det svenska dyklaget.
- De har varit oerhört professionella. Det finns inga dykare på Åland som har samma kompetens och professionalitet som det här svenska teamet. De har dykt på Sjöhästen, så de har visat att de kan arbeta på mer än hundra meters djup, säger han.
Däremot är han inte speciellt glad över Ålands marinhistoriska sällskap. När den första dykförbudszonen upprättades täckte inte dykförbudet själva vraket - ett förbiseende som senare rättades till. Men under tiden det var fritt att dyka på vraket gjorde ÅMS minst en nedstigning.
Flyttade på oktanten
- De flyttade på föremål och rörde runt. Bland annat plockade de upp oktanten och lade den i spisen.
Irriterande, menar Lindholm, eftersom föremålens ursprungliga placering också kan ha en innebörd och hjälpa till i detektivarbetet.
Just det faktum att fartyget hade en oktant ombord innebär att det bör ha haft hemmahamnen i en stad, och att det bör ha hört till ett handelshus. Bara utexaminerade skeppare hade oktanter.
Och lasten säger en del om lasthamnen. Skeppet förliste innan järnvägen uppfanns. Därför hade man två alternativ för frakt; till sjöss eller med häst och vagn.
Öl fraktar man av naturliga skäl inte gärna på en hästdragen vagn längs skumpiga grusvägar. Alltså per fraktfartyg. Och då gärna från en hamn nära bryggeriet, antingen längs östersjökusten eller längs någon nordeuropeisk flod.
- En kvalificerad gissning är att det lastat någonstans mellan Bremen i väster och Rostock i öster.
Nordiskt fartyg
Skeppet var antingen finskt eller svenskt, en kanske mindre intressant definition om det förlist före 1809. Nordiskt är det sannolikt i alla fall, menar Lindholm.
- Och vi kan nog så småningom, genom fler utgrävningar, få reda på exakt varifrån det kom och vart det skulle, men kanske inte namnet på fartyget, säger han.
Så många rent tekniska möjligheter att ta reda på förlisningstidpunkt eller fartygets härkomst finns inte. I princip finns bara två möjligheter; med hjälp av träprov och med kol 14-metoden.
- Kol 14 är meningslöst på alla föremål som är yngre än från 1600-talet. Tidigare än så får man en noggrannhet på kanske 50 år, och den noggrannheten har vi så att säga redan. Träprov hade vi tänkt ta, men tiden räckte inte till. Man kan inte ta prover på vilken planka som helst, utan måste hitta en del som är tillräckligt tjock och sammanhållen så att man får med tillräckligt många årsringar.
Både bra och dåligt
Själva upptäckten av vraket, inklusive Christian Ekströms exklusiva provsmakning på Kobba Klintar och den mediestorm som sedan drog över hela världen, har gett både negativa och positiva effekter, menar han.
- Man kan säga att det har varit ett visst medialt tryck under arbetet. Samtidigt har det gett Åland en uppmärksamhet som inte skulle gå att köpa för pengar. Du vet, inslag på CNN och allt. Vår totala budget på 113.000 hade nog knappt räckt ens till det.
Nu återstår arkivstudier - massor av arkivstudier.
- Föremål som flöt i land skulle anmälas till länsman. Kom det några ägarkrav tillföll föremålen den rättmätiga ägaren, annars fick upphittaren behålla fångsten. I bland såldes föremål på auktion. I de så kallade strandningsjournalerna kan man leta. Sedan har vi riksarkivet i Helsingfors. Men städerna i Österbotten hade en otrevlig förmåga att brinna upp med jämna mellanrum, och då förstördes ofta också många arkiv. Hur som helst är det enorma mängder arkivmaterial som ska gås igenom.
Champagnen daterad
Det enda man vet med absolut säkerhet är att champagnen man har hittat är från åren 1802-1830. Det var bara då vinhuset Juglar producerade vin under eget märke.
- Det ger ett tidsspann, men det är ändå oerhörda mängder handlingar att leta igenom.
Utställningen på Ålands museum pågår till i mitten av oktober. Förhoppningen är att den ska utgöra en del av den permanenta utställningen efter det.

Fredrik Granlund