Om de bråkar? Det kan hända. Om de är avundsjuka på varandra? Aldrig. Om de trivs i varandras sällskap? Alla gånger!
På Norragatan 25 finns syskonkärlek när den är som bäst.
SOMMARSOFFA Det gamla hyreshuset på Norragatan 25 har en speciell plats i Diana Axéns, Birgitta Hermans, Håkan Clemes och Marina Sundströms hjärtan. Det ägdes av deras föräldrar och någon gång har de alla bott där. Oftast samtidigt.
-Som nygifta bodde vi alla här, säger Diana.
Precis som så gott som alla deras barn.
Därför var det inte så konstigt att de ville tillbaka. Tillbaka till barndomen, även om det var på Gummerusgränd de växte upp.
-Vi kände oss klara med hus och trädgård, säger Birgitta.
Sagt och gjort. De byggde ett till hus på tomten, med fyra lägenheter i. En till varje syskon.
Huset är ritat av Stig Svahnström. Det gamla huset var det första huset Svahnström ritade när han började som arkitekt och det nya det sista innan hans pension.
Alltid bott nära
Den 16 juni var det slutsyn och nu går flyttbilarna i skytteltrafik. Från deras respektive tidigare hem till en lägenhet, vägg i vägg med sina syskon. Ungefär som när de var barn.
-Vi har nästan alltid bott nära, säger Diana.
-Vi tre äldsta har bott på rad på Bergshöjden så vi är vana med det. Barnen har sprungit emellan och haft "vice mammor och pappor", säger Birgitta och skrattar.
Gemenskap och sammanhållning. Och kusinerna som nästan är som syskon.
-Och Håkans äldsta dotter kom till mig varje söndag och hjälpte mig vika tvätt. Som betalning fick hon tre knackkorvar, säger Diana och skrattar åt minnet.
Drar lott
Relationen mellan dem alla är stark.
-Vi har alltid haft stark syskonsammahållning. Allt är ju tack vare mamma och pappa som har uppfostrat oss så. Vi är bästa vänner, säger Marina.
Visst händer det att de bråkar, men de reder ut det snabbt och blir sams igen. Det är aldrig något långvarigt.
Inte ens när deras pappa gick bort och arvet skulle delas upp mellan syskonen var det några stridigheter.
-Många pratade om det, sa att nu kommer ni inte att vara sams, säger Marina.
-Men Håkan sa på en gång: Jag vill inte strida, så om ni vill göra det står jag helt utanför, berättar Birgitta.
Men det ville ingen. I stället gjorde de som de brukar göra för att fatta beslut: Drog lott.
-Vi lottade också om vem som skulle få vilken lägenhet, säger Håkan.
Rättvist och bra. Precis som själva planeringen av lägenheterna. De i öster, med lite färre soltimmar, är några kvadrat större än de i väster.
Så ni är inte avundsjuka på att någon annan fick en bättre lägenhet eller så?
-Aldrig! säger alla i kör.
Egna liv
Det märks att de känner varandra väl. De fyller i varandras meningar och pratar i mun på varandra. Men aldrig respektlöst, alla får komma till tals.
Att flytta ihop med sina syskon, även om det är i skilda lägenheter, är inte särskilt vanligt. I alla fall inte när alla har egna familjer. En förutsättning är ju att deras respektive är med på det. Och det är de.
-De skulle inte byta ut det mot något annat! säger Diana.
-De är minst lika delaktiga som vi är, säger Marina.
Trots den nära relationen och numera det nära boendet har ju alla familjer sina egna liv, poängterar de. Det är i stort sett bara midsommarhelgen och nyårsafton som är heliga kor, vigda åt Clemesfamiljen.
-Annars har vi ju egna umgängeskretsar. Så intimt är det inte, säger Håkan.
Under sommarmånaderna bor några av dem i stort sett på sina stugor och på vintern är ofta i alla fall Diana och hennes make bortresta. De tillbringar därför inte så jättemycket tid ihop trots allt.
Trygghet
Deras mamma, Ulla Clemes, bor också på Norragatan 25. I det gamla lägenhetshuset som står bredvid det nya.
-Jag tror hon är nöjdast av oss alla att vi flyttar hit, säger Birgitta och skrattar.
Det finns också plats för deras barn. I alla fall för natten. I källaren har de inrett en gästlägenhet med minikök och badrum.
-För de som inte bor på Åland. Eller andra gäster, säger Diana.
Att ha familjen så nära ger mycket, säger de. Och att de skulle ångra sig kommer inte på tal.
-Aldrig, säger Birgitta.
-Hoppas inte, säger Diana.
-Det är bra att vi finns i varandras närhet, säger Marina.
Och Håkan nickar instämmande. Det har ju alltid varit så här, de har alltid varit i varandras närhet.
-Det är en enorm trygghet. När det händer något, både glädje och sorg, har vi någon att dela det med, säger Birgitta.

Matilda Andersson