För tre och ett halvt år sedan åkte hon till Bryssel av ren nyfikenhet. I dag har Erika Janson jobberfarenhet från parlamentet, kommissionen och som engelsk lobbyist.
EU med dess fria marknad och stora byråkrati får vissa att jubla, andra att tugga fradga.
Vi träffade en ambitiös åländsk EU-expert som från insidan tittar ut och ser fler fördelar än nackdelar.
BRYSSEL "Okej, ses där utanför ingången till kommissionens huvudbyggnad Berlaymont 12.45", skriver hon i ett sms till mig."Erika Janson i pennkjol och rosa scarf är punktlig. Väskan hänger prydligt på axeln och pagen är välklippt och blond. Det är bara snålblåsten i Bryssel som inte kan låta bli att lekfullt rufsa till hennes hår.
Vi slår oss ner på ett kafé i närheten och medan Erika sipprar rött roiboste som hon beställt in på flytande franska bombarderar jag henne med frågor om livet i Bryssel och maktens korridorer. Hon svarar så tydligt det går.
Hunnit med mycket
På kommissionen, där Erika jobbar som assistent sedan en månad tillbaka, hjälper hon till med att förbereda olika möten och rapporter på en avdelning som beslutar om hälsostrategier och hälsosystem. Innan hon fick jobbet testades hennes IQ, språk- och datakunskaper av en specialiserad rekryteringsbyrå. Konkurrensen är stenhård.
I mars 2006 kom hon för första gången till Bryssel för att göra praktik hos Andreas Backfolk, Ålands EU-specialistrådgivare, en titel som innebär att han bevakar Ålands intressen i Bryssel och rapporterar hem.
Erika hade studerat statskunskap på Europaprogrammet vid Södertörns högskola i Stockholm och varit ordförande för unga liberalerna på Åland. Efter praktiken blev det mer praktik hos EU-parlamentarikern Henrik Lax (sfp)och sedan jobb på en engelsk konsultbyrå som lobbyist.
Erika hävdar att hon inte tänker stanna i Bryssel för all framtid, men menar att det är ett mycket vanligt fenomen. Många kommer för en kort praktikplats och blir kvar i 14 15 år. Man kan säga att det är lätt att bli beroende av den speciella atmosfären, det politiska livet och den internationella mångfalden i stan.
"Ju mer man lär sig, desto mer spännande"
Berätta mer, hur är det att jobba i Bryssel?
-Det är superorganiserat och extremt hierarkiskt.
Minsta lilla sak ska gå igenom åtminstone 100 personer. Men allting är så intressant och spännande.
Har Bryssel varit en dröm för dig?
-Nej, det vet jag inte. Men jag har alltid varit politiskt engagerad och det är jättekul att få titta in bakom byggnaderna och lära sig hur alla tänker. Grunden i EU tycker jag är fin, att man väljer fred och samarbete istället för att bråka och strida. Hela det stora maskineriet känns egentligen omöjligt, men det fungerar. 27 medlemsländer med olika utgångspunkter kommer slutligen fram till en kompromiss i olika frågor. Det är helt otroligt. Ju mer man lär sig desto mer spännande blir det.
Funkar allt?
-Inga system är perfekta och EU har sina barnsjukdomar. Vi måste komma ihåg att EU fortfarande är ganska ungt och vi har ju nyligen haft en extremt stor utvidgning. Visst finns det negativa sidor.
Som byråkratin?
- Ja, vissa saker tar väldigt lång tid. På kommissionen måste exempelvis varje minsta lilla e-post registreras och kontrolleras. Och varje EU-medborgare som vänder sig till oss med en fråga ska enligt lagen få ett svar på sitt eget språk. Det kan bli jobbigt och tungt, men med 27 medlemsländer måste det finnas ett system, annars skulle det bli kaos.
Erika huttrar till och fortsätter:
-Många som varit här en lång tid säger att systemen blir bättre och bättre hela tiden. Alla strävar efter en enklare byråkrati. Det gäller bara att ha tålamod. Personligen tycker jag vissa saker är bättre att ta beslut om inom landet, men fördelarna med EU överväger nackdelarna, säger hon.
Saknar familjen och lugnet
De gånger Erika huttrar eller suckar är just när vi pratar om de vanliga klagomålen mot EU. Hon säger att många glömmer bort alla de positiva sakerna som fri marknad, sjukvård och fri arbetsmarknad och fokuserar på restriktionerna.
Jag har hört folk här i Bryssel tala om Erasmusgenerationen. De som växt upp med skolutbyten och fått ta del av fördelarna med EU och därför känner sig mer europeiska.
Hör du till dem?
-Ja, det tror jag absolut.
Men känner du dig också som ålänning och finländare?
-Ja, och jag saknar min familj hemma, mina syskonbarn. Vattnet. Att sitta på stugtrappan efter en bastu. Tystheten och lugnet.
Lobbar om allt
Så närmar vi oss ett hett ämne - lobbyism. Några journalister från Östeuropa har lite tidigare berättat för mig att de överhuvudtaget har svårt att ta ordet i sin mun. För dem påminner det för mycket om den avskydda korruptionen som är så vanlig på hemmafronten.
I den anglosaxiska kulturen är det däremot något helt normalt. En tysk parlamentariker har sagt att ren lobbyism är okej, men när jurister och vetenskapsmän kommer och presenterar "fakta", utan att man vet att det är på uppdrag av ett företag, då blir det svårt. Totalt finns det över 1.500 lobbyorganisationer på plats i Bryssel.
Hur gick ditt arbete till som lobbyist?
-Mitt företag tog hand om allt från transport och läkemedel till miljö och onlinespel. Exempelvis blev vi anlitade av ett företag som ville få igenom direktivet om handel med utsläppsrättigheter. Vi gav dem helt enkelt ett kommunikationspaket. Vi berättar för dem vad som händer inom EU, när de gör vad, vem som är ansvarig, vem de behöver prata med, vad de ska säga.
Arrangerade ni möten med parlamentariker också?
-Ja, vi bestämde möten och lotsade våra kunder genom processen.
Och parlamentariker går med på det?
-Ja, de kan ju omöjligtvis sätta sig in i alla frågor och använder lobbyister för att få kunskap och information.
Hur kan de lita på den informationen?
-Ja, det kan man fråga sig. Men parlamentarikerna kan ju själva sålla och läsa mellan raderna. De vet att alla de träffar vill ha någonting ut av dem. Dessutom handlar det även om deras åsikter. En grön parlamentariker lyssnar mer på Greenpeace än på ett bilföretag när de ska ta sitt beslut.
Anser du att det är okej att göra så här?
-Ja, så länge som det är synligt är det okej. Alla lobbar för sin sak. De olika nationella parlamentarikerna lobbar ju alltid för sina egna regeringar. Kommissionen för sina frågor och så vidare. Kanske är jag naiv men jag tror inte någon vågar utnyttja systemet. Reglerna för vad man får eller inte får göra när det gäller lobbying är hårda.
Väntar barn
Den belgiska servitrisen frågar Erika någonting. Jag passar på att se mig om. Affärskvinnor och affärsmän i samtal på after-work.
Utanför fönstret står planterade blommor på väg att slå ut och förebådar våren. I närheten stora höga glasbyggnader med långa korridorer. En stad dit människor från hela världen flyger varje dag för att prata och komma överens om olika saker. För att sedan åka hem igen. Här bor Erika tillsammans med sin franska pojkvän och i juni är en bebis på väg.
-Jag får det bästa ut av två världar tycker jag. Vi åker hem flera gånger per år. Folk är öppna här och det är lätt att träffa vänner. Min pojkvän har även familj här så vi känner till och med några belgare. Annars är det ganska ovanligt i EU-kretsar. Det enda tråkiga är rotationen av vänner. Många kommer, går och försvinner.
Inga förväntningar
Erika sitter rak i ryggen under vårt samtal. Jag uppfattar henne som allvarlig och skarp. Men man kan absolut inte kalla henne för opersonlig. Snarare varm och rak. Och ibland skrattar hon ett lyckligt skratt och släpper sin seriositet.
Har Bryssel motsvarat dina förväntningar?
-Jag hade faktiskt inte så många förväntningar och stan är bättre än jag trodde. Min fördom var att Bryssel skulle vara mer stelt, fullt av gubbar i grå kostymer. Men här finns unga välutbildade män och kvinnor från hela världen som är jätteintressanta och ambitiösa. På det flesta middagar finns åtminstone tio nationaliteter representerade och alla pratar åtminstone sju språk. På det personliga planet har jag lärt mig mycket av det. Jag har lärt mig samarbeta och förstå kulturella skillnader.
Tre månaders mammaledighet
Erika har ett korttidskontrakt vid kommissionen. När hon går på mammaledighet förlorar hon troligen sitt jobb. I endast tre månader får hon föräldrarpenning.
Hur känns det?
-Det känns okej. Man kan förlänga ledigheten med ytterligare tre månader, fast då får man mycket mindre pengar förstås. Sedan ska min pojkvän försöka vara skandinavisk och vara hemma ytterligare tre månader så totalt blir det nio. Han jobbar inom den privata sektorn på en bank.
Så du söker jobb på nytt sen?
-Ja, jag hoppas på kommissionen eller så går jag tillbaka som lobbyist. Jag skulle även jättegärna vilja jobba för Åland på EU-nivå.
Är det jämställt i Bryssel?
-Ja, det tycker jag. De har starka jämnställdhetsplaner som man följer. Många tjejer har jobb här. Jag tror det beror på att kvinnor i dag är mer välutbildade än män. Fast på de högre nivåerna sitter ju förstås mest män. Men så ser det ju tyvärr ut överallt.
Det har börjat skymma. Jag har ett flyg att passa. Vi säger hej då. På flygbussen tänker jag fortfarande på Erikas raka rygg och korsade armar. Lite reserverad. Fast inte i tankarna.

Liz Lindvall