Gunnar Lindeman är född och uppvuxen i Listersby, Vårdö. När han var 13 år flyttade familjen till Lemström då hans far fick arbete som kanalvakt.
– Jag gick först i skola i Vårdö och sedan två år i Strandnäs.
Gunnar fick rådet att inte bli sjöman av sin far.
– Han var sjöman och ansåg att man hade världens sämsta familjeliv om man valde det yrket. Jag började jobba i land men provade på sjölivet emellanåt. Men till sist blev det sjömanslivet som lockade mest.
Gunnar hann jobba på bland annat Olofssons sport, Transmar och Algots varv innan han började segla på Rederi Ab Gustaf Eriksons fartyg.
Varför blev det sjömansyrket i alla fall, trots rådet från din far?
– Då jag var yngre satt jag hemma och hörde alla historier om främmande hamnar och länder. Det lät så spännande och intressant.
Gunnar utbildade sig sedan till sjökapten medan han arbetade vid Gustaf Eriksons.
– Jag hade möjlighet att åka runt hela världen på olika fartyg. Då var man ute till sjöss fyra-fem månader i sträck.
Han minns ett tillfälle när han just hade kommit hem från Kapstaden. Telefonen ringde tidigt på morgonen och när Gunnar svarade var det från rederiet.
– Det sa att jag skulle åka ut till Granö följande dag. Jag svarade att jag bara hunnit vara hemma ett dygn. Men de sa att jag bara skulle behöva vara ute en månad, säger Gunnar och skrattar.
Lagosredden en fasa
Som längst har han varit ute tretton och en halv månad i sträck.
– Det var då jag var ungkarl. Men då jag bildade familj förstod jag bättre vad min far menade med det där med familjelivet.
I tio år seglade Gunnar på långfart innan han började på landskapsfärjorna.
– Jag hann vara på många ställen under de där tio åren. Jag har gått igenom alla kanaler som bland andra Kiel-, Panama- och Suezkanalen. Men jag avskydde Lagosredden i Nigeria där vi kunde bli liggande länge i väntan på att få lossa.
Varför var inte det så trevligt?
– Det kunde ta länge innan man fick kajplats för att lossa. En del fartyg fick vänta flera månader och till och med år. Dessutom fanns det pirater där redan då. Väl i hamn lossade vi dagtid men till kvällen hissade vi ankar och åkte ut för att sedan komma in igen till morgonen just på grund av piraterna.
Att byta till landskapsfärjorna kändes helt rätt för Gunnar då han väl bestämt sig.
– Det blev helt annorlunda. Jag kom närmare familjen och kunde även engagera mig och ta andra uppdrag som jag inte kunnat tidigare.
Han engagerade sig i kommunpolitiken där han suttit i fullmäktige och olika nämnder. 
Sång, jakt och biodling
Eftersom Gunnar är jaktintresserad har han också varit ordförande för Lemlands jaktvårdsförening.
– Numera är jag styrelseordförande i Lemlands norra älgjaktlag rf.
Han jagar inte rådjur längre men däremot älg, både i Lemland och i Jämtland.
– Jag tycker också om att jaga vildsvin och det gör jag i Örebro, och med en kompis jagar jag också säl. Rådjuren matar jag här hemmavid och så sitter jag och tittar på dem, säger han glatt.
På senare tid har han också börjat med biodling och i fjol slungade han den första honungen.
Varför började du med det?
– Jag är inte så förtjust i honung själv men min fru är det. Dessutom tror jag det är bra för naturen med biodlingar. Vi har aldrig haft så mycket äpplen på träden som efter att jag började med biodlingen. Dessutom kräver den inte så väldigt mycket arbete.
Ett annat stort intresse är segelsömnad. Just nu håller Pommerns segelsömmare på att sy segel till den fyrmastade barken Peking som finns i Tyskland.
– Det finns inte så många som kan sy segel längre men här på Åland lever kunskapen kvar. Vi ska sy två segel och vi har sedan planer på att åka ner till Hamburg och leverera seglen.
Gunnar sjunger med i Lösa Boliner och är med i Shanty society Pommern som i sommar ska ordna en shantyfestival på Åland.
– Den går av stapeln den sista helgen i juni. För två år sedan var vi på Irland och sjöng. Det ska bli väldigt trevligt att få hit shantysångare från hela världen.
Nu ser han fram emot att få fira födelsedagen tillsammans med familjen på Rarotonga i Stilla havet.
– Kommer någon dit så bjuder jag på kaffe. Men man får stå för resan själv, säger Gunnar och skrattar.

Nina Eriksson