Tove Kjellander är född och uppvuxen i Stockholm men hennes mamma är från Saltvik. Mormor är född på Kökar och morfar i Åbo. De hade nio barn varav de sju yngsta föddes på Åland efter att familjen flyttade hit.

– Morfar blev Ålands första bussägare. Någon annan fick dock licens före honom, men han började med sin linjärtrafik först. Sedan kom han på att han behövde licens och grejer, så då blev han nummer två.

Tove har jobbat som bibliotekarie i stort sett hela sitt liv. Hon var tio år på Kungliga biblioteket i Stockholm och drygt 20 år på Örebro universitetsbibliotek. Hon har länge intresserat sig för gamla kokböcker, något som blev ett projekt under tiden i Örebro. Då kategoriserade hon Tore Wretmans samling.

– Det var fruktansvärt kul. Det blev sedan ett kokboksmuseum av de gamla böckerna.

Vad gör gamla kokböcker så intressanta?

– Nej men det är ju så kul. Det finns inte jättemånga riktigt gamla kokböcker. Den äldsta man känner till är från 1400-talet.

1988 gifte hon sig med Johan Kjellander. De hade en gård i Bergslagen och byggde en båt som de sedan seglade runt om i världen med.

– Han jobbade halva året de sista åren så vi seglade halvårsvis och jag följde med när jag hade semester. Jag gick i pension vid 61 och då flyttade vi till Åland.

Drabbades av en stroke

Under 2013 seglade Tove och Johan båten till Kanarieöarna. Året därpå, hösten 2014, var planen att resa dit för att fortsätta segla därifrån över Atlanten.

– Ett par dagar innan vi skulle åka sa det pang, sedan minns jag inte mer. Jag flögs till Uppsala för en hjärtoperation och det visade sig att jag hade drabbats av aneurysm. Det innebär att stora kroppspulsådern hotade att brista.

I samband med operationen drabbades Tove av en stroke. Hennes anhöriga var oroliga för att hon inte skulle bli sig själv igen.

– Jag kunde inte prata, jag kunde ingenting. Det var lite komiskt för det var ju valår och Johan skulle iväg till svenska konsulatet för att rösta. Då behövde han min namnteckning för att kunna rösta åt mig och jag kunde inte skriva. Jag försökte och till slut blev det ”Per Kjellander”. Det var min farbror som hade dött under året. Men till slut fick jag ihop en namnteckning så att jag kunde rösta.

Tove tillfrisknade så pass snabbt att hon kunde flyga ner till Kanarieöarna och stanna där över vintern. Atlantseglingen fick skjutas upp.

– Då gick jag på utegym varannan dag med en kompis som bodde bredvid. Det var kanske vändningen. Sedan efter sommaren åkte vi över Atlanten.

Världsomsegling

Under våren 2016 började Tove halta och insåg att hon behövde byta ut sin andra höftled för att kunna fortsätta segla. Så gjorde hon och de fortsatte sin resa runt jorden. De seglade till Franska Polynesien, Galapagosöarna, Filippinerna, Malaysia, Singapore och Indien.

– Stilla havet är ju rackarns stort. Det är en lång resa och vi stannade en eller flera veckor på varje ställe.

Varför tycker du om segling så mycket?

– Det är som att cykla, fast man får inte ont i rumpan. Nej men det är väldigt behagligt att ta sig fram med båt. Man hinner se mer, det gör man inte om man flyger.

När pandemin slog till hade Tove och Johan kommit till Egypten. Då var det ingen som ville ta emot dem på grund av rädsla för smittan. De fick segla genom Suezkanalen och vidare hemåt utan att ta i land.

– Det är inte klokt egentligen.Vi borde ju ha blivit rädda för dem eftersom de kunde bära på smittan, i stället blev de rädda för oss som bara varit på havet.

Efter många dagar utan stopp fick de äntligen ta i land i Frankrike där människorna insåg att de inte kunde vara smittsamma. De lyckades ta sig till Åland till slut och hemma väntade nya projekt. Johan byggde om sommarstugan i Tengsödavik i Saltvik till ett muminhus där de kan bo året om och nu pågår ett projekt med att bygga en altan runt huset.

– Johan har byggt allt. Han kan nog göra vad som helst, nästan.

Det har nu gått nio år sedan Tove fick en stroke och ibland tänker hon att det är märkligt att hon överlevt så länge.

– Jag ser nog lite annorlunda på livet efter det men jag har aldrig tappat självförtroendet. En av mina bästa vänner tyckte att jag inte var klok som först nästan dött och efter det seglat jorden runt. Men det var nog adrenalinet och självförtroendet som fick mig att fortsätta.