Jag har en kompis till en kompis som påstår sig vara en riktig storfiskare. Personen i fråga verkar dock vara bättre på att framställa sig själv i bättre dager snarare än att berätta sanningen, som han rätt ofta skarvar med.

Förståeligt på ett sätt, det är inte alltid lätt att titta sig själv i spegeln och syna bristerna.

För en tid sedan var det en nationell tävling där den här personen vann första pris. Han solade sig i glansen av den berömmelse som uppstod i fiskekretsar och fick till och med åka på en riktigt fin fiskeresa i egenskap av vinnare.

Men det fanns ett problem, han hade egentligen inte vevat in den där gäddan.

Låt mig berätta.

Just den här gäddan var en ovanligt ful fisk och fångades av en person som delade med sig av hur det gick till, med en bild på monstret, på sina sociala medier. Min kompis kompis fick vad jag tror sedan ett tips om inlägget.

Av någon oklar anledning lyckades han faktiskt få tag i troféfisken och snodde hela fiskehistorien genom att skriva om den med egna ord för att sedan skicka in bidraget till tävlingen.

Juryn svalde det med hull och hår och det var då min kompis kompis verkade känna att han fått ett erkännande.

Jag tror att han intalade sig själv att eftersom han hade fångat så många stora fiskar tidigare i livet, förtjänade han egentligen att vinna tävlingen. Visst är han en kapabel fiskare men i det här fallet blev det lite fel.

Dessutom är han en mästare i att vrida och vända på ord. Han är så skicklig på det att han själv inte – till denna dag gissar jag på – ens förstod att han hade gjort fel.

Så kom ihåg, det finns en anledning till att fisken blir större och större ju fler gånger fiskaren berättar sin historia.

Och ibland har han inte ens tagit upp den själv.