Programmet ”Husdrömmar” på SVT är inne på sin tolfte säsong. Jag har inte sett vartenda avsnitt genom åren, men bra många av dem. Kanske för att det är ett program som min man och jag kan se med lika stor behållning båda två.
Den senaste tiden tycker jag mig dock ha noterat en förändring av vilken typ av människor som deltar i programmet. Tidigare kunde det nästan vara plågsamt att se alla stackars människor som tagit sig vatten över huvudet och vars byggprojekt gav dem magsår, gjorde dem utbrända, förstörde relationen eller orsakade ekonomisk ruin.
Kraftiga förseningar av projekten var ett minimum. Likaså kraftiga regn över halvfärdiga byggen utan tak.
Nu är allt mycket proffsigare. Husbyggarna är kompetenta människor med, i mina ögon, rent ouppnåeliga kvaliteter. De är lugna, målmedvetna, vältränade, arbetståliga, kunniga, tidsrealistiska och miljömedvetna visionärer med bra smak. Om det är ett par som bygger huset gör de det till hundra procent tillsammans. Båda två är lika engagerade i att slita ut gammal isolering och renovera fönster.
En förklaring till den högre nivån kan vara att deltagarna nu ofta verkar ha yrken som arkitekt, ingenjör eller projektledare. Och har de barn verkar de alltid ha släktingar som ställer upp obegränsat som barnvakter.
Aldrig ser man par i ”Husdrömmar” med samma upplägg som det jag och min man hade när vi renoverade ett hus samtidigt som vi hade små barn. Vårt upplägg var att min man skötte hundra procent av renoveringen. Han gjorde det på kvällarna efter att barnen somnat. Naturligtvis skötte han samtidigt sitt vanliga jobb på dagarna.
Det tog nio månader att få renoveringen gjord på det här sättet. Nio månader under vilka jag ägnade kvällarna åt att stanna hemma med de sovande barnen, sitta i soffan, titta på tv och äta choklad. Jag har aldrig ätit så mycket choklad som jag gjorde då. Det ser man inte i ”Husdrömmar”.
