Det tog tills jag var 45 innan jag insåg en sak. Nämligen att ingen eller åtminstone ganska få människor går omkring och känner sig vuxna. Vad jag menar är att många aldrig verkar komma till en punkt i livet när man känner: jamen nu är jag faktiskt vuxen. Man känner ofta att de vuxna är ju de där andra, de som har kontroll på sig själva och kontroll över livet. De som alltid stiger upp i tid, betalar sina räkningar i tid, lagar välplanerade middagar som räcker till en extra lunchlåda, har koll på aktiekurser, världsläget och lyckas behärska sig och leverera välformulerade svar. Ler älskvärt fast det stormar inombords och tar ansvar i alla lägen.

Hela barndomen och ungdomen går man omkring och tänker att de vuxna och de egna föräldrarna har koll. Det är en skön känsla och det är förstås så det ska vara. Barn måste kunna känna tillit till sina föräldrar och att de fixar det mesta. Men när man själv blir tillräckligt gammal inser man hur ofta man fejkar just precis det. Hur ofta man improviserar utan att egentligen ha en aning och sen går det lite som det går och allt som oftast går det lyckligtvis bra. Blir det fel går det som tur är oftast att rätta till efteråt eller så är det inte hela världen.
 

Enligt en brittisk studie från University of Kent är 29 år den ålder då flest anser att man är vuxen. Topp tio som ger vuxenpoäng är enligt studien att köpa en egen bostad, få barn, gifta sig, pensionsspara, vara huslig, skaffa livförsäkring, se fram emot en hemmakväll, syssla och vara pysslig, ha middagsbjudningar och ha ett gemensamt bankkonto. Jag klickar i alla boxar (eller inte det att vara pysslig, vad nu sen det är) och är med andra ord hyper-, ultravuxen. Så varför har inte känslan infunnit sig? Kanske jag precis skrev svaret själv. Att vara vuxen kan vara att inse att man inte i alla lägen har koll och att det är ganska få som egentligen har det. Men det blir ofta okej ändå.