Jag längtar till vår och sommar. Speciellt nu när det varit så grått och trist, blött och slaskigt ute. För att få lite sommarkänsla har jag börjat simma. Det blir en del längder i bassängen. Jag försöker att ta det lugnt och simma i min egen takt. Det går bra när man får ha en bana för sig själv men så fort man delar bana måste man ta hänsyn till den andra.

Det gäller att hålla sig till kanten vid möte och att hålla undan när den andra har mera fart. Det slutar alltid med att jag blir så stressad att simningen inte alls känns så där avkopplande och skön som jag tänkt mig.
 

Efter en sådan simning känner jag hur benen skakar när jag stiger upp. Jag skulle ju inte stressa, jag skulle ta det lugnt och njuta. Kroppen säger ”din idiot, tror du att du är någon simfantom. Ta det lugnt tanten”. På staplande ben men med huvudet högt försöker jag så smidigt som möjligt ta mig till den varma terapibassängen för att låta alla muskler återhämta sig. Jag bara är där, försöker att inte röra mig speciellt mycket, andas och stretchar.

När jag väl kommer upp ur vattnet, duschar, tar en sväng i bastun, klär på mig och sätter mig i bilen känns det som jag gjort ett helt dagsverke. Kroppen skriker ”ta dig hem och lägg dig på soffan och bara andas och gör inte om detta då går jag i strejk”. Efter en liten stund på soffan tycker jag att det känns ganska bra och jag ser nästan fram emot nästa bassängbesök. Det är ju trots allt ganska skönt att simma.

Naturligtvis skulle det vara ännu skönare om det var sommar, solsken med en varm bergknalle eller en flotte att ligga och slappa på. Bara blunda och låta vattnets kluckande vagga en till avslappning.

Nå, det är en bit dit ännu men att drömma kan ingen kan ta ifrån mig i alla fall.