I helgen utspelade det sig märkliga scener på ett tåg mellan Kajana och Pieksämäki. Jag hade hälsat på min bonusmorfar ”Ukki” i Ristijärvi och skulle nu ta mig hem till Åland igen. Väl på tågstationen gick allting väldigt fort och samtidigt som jag tog avsked av Ukki försökte jag lokalisera rätt vagn.

Sagt och gjort. Kram till Ukki och sedan raska steg in i något som såg ut att vara vagn fem. Snabb koll på biljetten. Plats tio i gången. Perfekt. Gången är alltid att föredra. Det finns inget värre än att sitta inklämd mot fönstret med någon okänd människa bredvid sig som skärmar av alla möjligheter till eventuella uppstigningar, utan att man ska behöva säga till. Jag hatar att säga till.

Döm om min förvåning när jag hittar en katt på mitt säte. Faktum är att hela vagnen är full av kattor och hundar. Det är en jäkla kakafoni och inte alls min melodi. Jag tittar på biljetten igen. Allt framgår utom det väsentliga. Att jag hamnat i någon form av djurvagn. Nu aktiverar jag krisplanen. Först söker jag tröst hos mamma och sedan börjar jag fundera på ett argt mejl till det statliga järnvägsbolaget VR. Så här får det inte gå till.

Två timmar senare stannar vi till i Kuopio. Plötsligt står en ung tjej bredvid mig. Jag sitter på fel plats, säger hon. Egentligen borde jag tacka henne som befriar mig från detta spektakel men principfast som jag är spjärnar jag emot. ”No, this is in fact my seat”, konstaterar jag samtidigt som jag börjar dribbla med biljetten. Rätt ska nämligen vara rätt.
 

”You seem to be in the wrong cart”, fortsätter hon. Mycket riktigt. Något moloken tar jag mina väskor och beger mig in i rätt vagn. Där möts jag av att någon annan sitter på min egentliga plats och då kapitulerar jag fullständigt. Jag tänker inte börja säga till nu också. I stället tar jag mig till restaurangvagnen där jag hittar både öl och ”nakkimuki”, alltså knackkorvar i mugg.

Det är mera min melodi.